The Pianist
Regi: Roman Polanski
Manus: Ronald Harwood
I rollerna: Adrien Brody, Emilia Fox, Ed Stoppard
Land: Storbritannien
Längd: 2 tim 30 min
Censur: tillåten från 15 år
Filmstaden i Linköping
ÅRET ÄR 1939, platsen Warszawa. Den unge pianisten Wladyslaw Szpilman sitter och spelar för en polsk radiosändning. Utanför exploderar plötsligt en bomb. Szpilman spelar vidare, nästan heroiskt, tills nästa smäll gör det omöjligt. Det visar sig ganska snart att öppningsscenen i filmen "The Pianist" inte har något med hjältemod att göra. Att pianisten fortsätter spela grundar sig snarare i en naiv föreställning om att Chopins vackra musik är starkare än mänskliga grymheter. Och det är också Szpilmans blåögdhet som gör honom till filmens centralgestalt, om än inte till filmens hjälte.
Roman Polanski har nämligen gjort en film om andra världskrigets judeutrotning som intar en distanserad observerande blick, en film utan hjältar eller stora känslosvall. Genom Szpilmans ögon observerar vi de fruktansvärda och totalt oförståeliga grymheter som judarna utsätts för. En fasa som den luttrade regissören, tyvärr, har egen erfarenhet av efter att som barn ha flytt Warszawas ghetton. Här har Polanski förenat sin egen erfarenhet med den historia som Wladyslaw Szpilman förevigat genom sin självbiografiska bok. Slutresultatet är ett imponerande dokument över fem års omstörtande händelser. Scener som Polanski alltså levererar på ett helt annat sätt än vad Spielberg gör i "Schindlers list". Spielbergs film låter inte någon chans till känslomanipulation slippa undan. Med tanke på det förstår jag varför Polanski har valt att göra sin film på ett så okommenterande sätt.
Ändå upplever jag den här distanserade filmiska strategin som problematisk och nästan irriterande. Framför allt när jag först såg filmen. Med tanke på att historien sprider ut sig över hela två och en halv timme förminskade det kalla observerandet filmens kraft. Visst fanns det scener som lämnade ett outplånligt intryck, där Polanskis filmmagi vibrerade. Men andra scener, som slutet med den gode tysken, kändes väl uttänkta och fluffiga. Det vackra fotot och den övertygande scenografin är däremot ständigt häpnadsväckande. Och mitt uppe i allt detta finns en sympatisk Adrien Brody i rollen som Szpilman. En insats som gav honom en Oscar för bästa manliga huvudroll. Något jag unnar honom för hans generella inställning även om insatsen som Szpilman inte är så nervigt smittande som jag föreställt mig.
Efter att ha sett filmen en andra gång uppskattar jag på ett annat sätt Roman Polanskis vilja att endast skildra händelser utan att utveckla dem. Det känns faktiskt som en imponerande bedrift även om sådant intellektualiserande inte läker alla hål från den första upplevelsen. Ändå är det helt klart att den Roman Polanski som gjort "The Pianist" är densamma som gjorde "Chinatown". Något som inte varit gällande i hans senare filmer. Tillsammans med ett olyckligtvis ständigt aktuellt ämne är "The Pianist" en triumf. Om än mer i delar än som helhet.