Woody Allen är mästaren av kvicka one-liners. Han är filmaren som tycks blottlägga sitt inre i varje ny film men som ändå förblir en gåta. Han är en hyllad kreatör som ständigt kritiseras för sin produktivitet. Kändisen som gjort skandal genom att bli ihop med sin dåvarande kärestas adoptivdotter, som är 38 år yngre. Självklart är Woody Allen ett intressant subjekt för en dokumentärfilm.
Dessvärre är jag lite mer tveksam till om "Woody Allen: a documentary" verkligen är en dokumentärfilm. Filmarna själva verkar vara tveksamma eftersom de känner ett behov av att förtydliga sin genre i titeln. Personligen tycker jag att filmen borde hetat "Woody Allen: my idol".
För det här är framför allt ett idolporträtt. Och som ett sådant är det visserligen underhållande. Filmklippen hur Allens filmen är perfekt valda och huvudpersonen själv levererar som vanligt roliga och smarta repliker. Det är roligt att som ett filmfan få komma denna privata filmare lite närmre; att få se hans samling av lappar med idéer och höra honom berätta om sin strävan att bli bättre. Men, eftersom jag inte sitter och tittar på extramaterial till någon Allen-DVD så saknar jag svärtan, det mörka. Demonerna, som Allens idol Bergman säkert skulle ha sagt. Ingen tittar med kritiska ögon på vare sig Allens filmer, karriärval eller privatliv.
"Woody Allen: a documentary" är allt för konventionell och snäll för att kännas som ett fullödigt porträtt. Allen har bara låtit oss tro att han öppnat på dörren till hans inre men glider trots det undan.