Trots mediokra mattebetyg från Cambridge får 20-åriga skönheten Serena Frome anställning vid Hälsovårds- och socialdepartementet på Curzon Street i finaste delen av London. Överraskande, därför att det i själva verket innebär tjänst vid legendariska MI5, brittiska underrättelsetjänsten för inrikes säkerhet.
Som kvinna blir Serena, givetvis, bara skrivarbiträde. Likväl - vid Mi5!
Serena Frome för själv ordet i Ian McEwans nya roman "Uppdrag Sweet Tooth" som utspelar sig i London under tidigt 1970-tal. Det råder kallt krig. Hippies är passé men hasch fortfarande inne. IRA terrorbombar London.
Så kläcker ett namnlöst snille fem våningar ovanför Serena idén att MI5 i hemlighet borde stödja vänsterintellektuella som är kritiska mot kommunismen. I MI5:s operation Sweet Tooth handplockas unga författare som tilldelas frikostiga stipendier för att leva och skriva i frihetens, alltså antikommunismens, namn. Kravlöst. No strings attached.
Serena blir kontaktperson till författaren Tom Haily. En begåvad novellist med romanambitioner. Som romanälskaren och bokslukerskan Serena omedelbart förälskar sig i så fort hon läst hans noveller. Som hon efter deras andra möte - i verkligheten - inleder ett förhållande med.
Därmed närmar sig McEwan spionromanens mest klassiska knut: agenten som förälskar sig i sitt objekt och som plötsligt slits mellan olösligt dubbla lojaliteter.
Delvis är "Uppdrag Sweet Tooth" ett slags spionroman à la John le Carré. Men med litterära, mycket mcewanska förhinder. Återkommande och extensivt återberättar, kommenterar och tolkar Serena flertalet av Toms noveller, och därmed så att säga den roman vi läser, vilket gradvis skapar känslan av att befinna sig någonstans i en rysk babusjkadocka.
"Uppdrag Sweet Tooth" är en bra roman av en av samtidens riktigt betydande, alltid läsvärda författare. Likväl gör den mig kluven. Romanen har inte riktigt den tyngd och drivs inte av det fina, humanistiska patos som präglat McEwans andra romaner på 2000-talet.
Jag hade också invändningar mot McEwans förra roman, "Hetta", men den var åtminstone en uppvisning i litterär elegans. I "Uppdrag Sweet Tooth" är problemet just den mycket medvetna stilen.
McEwan lyckas verkligen gestalta Serenas lite tafatta, pratiga, drömmande och naiva röst - och just det blir i längden påfrestande. Jag orkar inte riktigt lyssna till henne. Gradvis läser jag "Uppdrag Sweet Tooth" lika slarvigt som bokslukaren Serena skumläser roman efter roman, på jakt efter ett lyckligt slut.
Likväl, utan att avslöja för mycket, avslutar McEwan romanen med en överraskande, mycket elegant rockad, som gör mig ställd. Lite irriterad men fascinerad.
McEwan tvingar mig att tänka till, tänka om romanen, från början, från grunden. Och ännu en gång.
Och det är det minsann inte många författare som lyckas med.