Ny bok
Nina Solomin: Gränsen
Wahlström & Widstrand
Patera? Det är en variant av träeka, djupare, motordriven, större. Ofta ändå för liten för att stå emot Atlantens vågor.
Till dem som anländer med patera till kanarieön Fuerteventura kan fogas åtskilliga drunknade på öppet hav.
Andra flyter döda i land, antingen därför att båten krossats motkustens branta klippor eller därför att skepparen på behörigt avståndfrån myndigheternas kontroll släppt av ej simkunniga passagerare.
Människosmuggling kan ge flera års fängelse. Personerna kommer frånvärldens alla fattiga hörn, mest Marocko och Afrika söder om Sahara.
De riskerar livet, och alltför många offrar det, för drömmen om enljusare framtid. Vilhelm Moberg skrev en älskad romansvit om dessa demodiga. I dag har de mörkare hudfärg och utdefinieras som illegala.
Få av dem som Solomin träffar kommer från erkända krigshärdar ochhar så minimala chanser att få asyl att de inte ens bryr sig om attsöka.
En del blir billig arbetskraft, exempelvis på växthusodlingarna isödra Spanien, varifrån författaren vittnar om misär, rasism ochslavliknande förhållanden.
Andra bara väntar och väntar på ett papper, ett besked. Tar eventuella på-hugg, slår dank kring flyktingförläggningarna.
Solomin har under sin spanska rundresa koncentrerat sig på dem sommed en lätt främlingsskeptisk retorik kallas "ekonomiska flyktingar".Lycksökare eller, i rasistisk klartext, presumtiva bidragsutnyttjare.
De är mer eller mindre ovälkomna i EU-länderna, såvitt de inte ärunga kvinnor användbara i den allt mera omfattande och organiseradeprostitutionen.
Förenklat har de gått på myten om Europa som ett allas ymnighetshorn.
En socialarbetare i Madrid anger tre skäl till missuppfattningen.
Immigranter som åker hem på visit och ger intryck av rikedom.Televisionens (och reklamens) ensidiga och envetna reproduktion av entjusig och materiellt välstående värld.
Flyktingarnas minnen av vita turister som strött pengar omkring sig i Afrika.
Att Solomin får bättre kontakt med representanter -- på Röda korset,lärare, läkare, odlare med flera -- än med flyktingarna är fögaförvånande.
De förra är ju legala människor, medborgare. De senare har avflykten och lågstatusen lärt sig vaksamhet. Flera misstror den svenskajournalisten, männen tenderar att komma med inviter ochäktenskapsförslag. Med viss rätt känner sig Solomin ofta förd bakomljuset: flyktingarna förtiger och friserar fakta, historierna bytergärna skepnad.
Hon når inte fram.
Snarare än ett djupt grävande reportage på jakt efter precision ochsanning utvecklas boken till en undersökning av vanmakten (inklusivehennes egen) inför sakernas tillstånd -- den sylvassa uppdelningen i vioch dem -- och migrationens olösliga problem. Det är mänskligt, ochlitterärt fungerande, om än journalistiskt otillfredsställande.
För otålig skribent, för lite murvel? För omfattande och kompliceratämne? Hon kom längre i den lysande, mera avgränsade debutboken omultraortodoxa judar, chassider, i New York, "ok, amen" (2001).
Men läsvärt, jo.