Torgny Lindgren: Dorés Bibel
Norstedts
Som Sveriges främste specialist på Gustave Doré är han i färd med enbok om sitt liv med denne 1800-talets mest uppburne illustratör, "hansom gjorde Bibeln". Han säger sin berättelse i en inspelningsapparat,för han har aldrig lärt sig alfabetet.
Ingen annan författare skulle väl komma på idén att välja enalektiker -- en person oförmögen att läsa -- som jagberättare, men i enbok av Torgny Lindgren är det ingen överraskning. Dialektiskamotsatspar som Aron och Evan i "Övriga frågor", Könik och Önde i"Ljuset", bröderna Hadar och Olof i "Hummelhonung" kompletteras med denalektiske berättaren /sägaren uppe på Avaberget och Manfred Marklund,notisskrivaren som inte namngavs i "Pölsan".
Genom åren har berättaren tillsammans med sin morfar läst bilderna iDorés Bibel med förstoringsglas. Där finns allt man behöver veta, menarhan; med hjälp av Dorés dramatiska scener begriper -- eller missförstår-- han det mesta i tillvaron.
Pojken anses obildbar, men språkets värld är inte stängd för den somfått världslitteraturen i gåva. "Man ska inte läsa litteraturen, manska ha den inom sig", lär han av morfar som mist bokstäverna i en"lidnersk köldknäpp".
Och nog är sägandet en viktigare dimension av språket än alfabetet,vars enkelhet jämförs med "en karta över Sverige tecknad av entillfällig besökare, därtill utförd efter hemkomsten till Japan".
Att minnas, återupprepa och härma blir berättarens/sägarens styrka,även när det röda skinnbandet med guldprägling gått förlorat för honomoch han streck för streck återskapar Dorés tecknade xylografier.
"De kemiska formlerna. Den genetiska koden. Partiprogrammen.Krigsförklaringarna. Myndigheterna. Atombomben" -- idel olyckor vålladeav läs- och skrivkonsten.
Naturligtvis handlar det om författarens självironi. Konstaterandet"Det är genom skrivandet som osäkerheten och till och med tvivletkommer smygande" visar samtidigt på en grundsten i hans livshållning.
"Hummelhonung", "Pölsan" och "Dorés Bibel" -- en triptyk, tresammanhängande bilder. Av paradoxerna som det enda självklara i entillvaro så fylld av motsägelser och oförenligheter att det till slutbara är motsatser som kan förenas. Om föreställandet och betecknandet.Om saknaden och livslögnen. Om det både--och som den lindgrenska ironinuttrycker. Bland annat.
Det har talats om att receptet på den slutgiltiga pölsan metaforisktskulle överensstämma med den katolska mässan -- helt i linje medLindgrens metod att kamouflera djupt allvar med underfundighet ochabsurd humor. Jag kom att tänka på detta eftersom sakramentär något av ett nyckelbegrepp i "Dorés Bibel".
I en intervju i De nios litterära kalender 2004 förklarar TorgnyLindgren sin övergång till katolska kyrkan med att han "ville fåtillgång till det sakramentala livet" för att därmed komma åt någontingannars oåtkomligt.
Att bli konfirmerad har stor betydelse för berättaren i "DorésBibel". (Mer gycklande talas på ett ställe om "xylografien somsakrament".) Här återkommer också hagiografen, kvinnan i "Hummelhonung"som var fixerad vid helgon och helighet och skrev en bok om den heligeKristofer. Det var hos de båda döende bröderna hon i stället börjadebegrunda "själva existensen uppfattad som sakrament".
Religiösa/filosofiska tankegångar finns oftast med hos Lindgren. Delärde må pejla dem, jag kan bara notera dem. Å andra sidan är varje boki detta oförlikneliga författarskap så mångbottnad och kan läsas på såolika plan att den undandrar sig entydig tolkning.
"Hela mitt liv har jag varit en älskad människa" -- så lyderberättarens livslögn, den som håller honom uppe men inte förmår görahonom själv till en älskande. Pappa jägmästaren bär "hela reviret" påsina axlar och sonen, avbilden, tror sig äga hans oinskränkta kärlek.Enligt Lindgrens fundamentalt ironiska världsbild råder givetvis ennärmast komisk brist på överensstämmelse mellan den verklige fadern ochsonens föreställning om honom. Och det är inte så mycket fråga omrelationen mellan fadern och sonen på ett psykologiskt/mänskligt plansom på ett teologiskt.
Gud är eld, sade torparen Pettersson i Hugnaden innan han omkom i eneldstorm på grund av ihärdig läsning av bruksanvisningen till enhyggeständare. Berättaren lär av sin far att eld består av flogiston,"på samma gång alstrande och krossande, födande och förintande,förenande och sönderdelande". En sådan beskrivning av elden följer heltmystikern Jakob Böhmes naturfilosofi (enligt Anders Tyrbergspresentation i boken "Anrop och ansvar"). Att flogiston sägs vara "detfaderliga grundämnet i världen" torde inte överraska läsare som ärbekanta med teodicéproblemet.
I den magnifika final Torgny Lindgren målar upp får såväl PercyBarnevik som den uppsaliensiske antikvariatshandlaren Bok-Viktor läggabränsle på bålet. Och då, genom eld, uppenbarar sig nåden: mirakulöståtererövrar sägaren Dorés Bibel, den så länge saknade.