Katarina Kieri: Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals
Norstedts
BARA EN dryg månad efter Augustpriset i barn- och ungdomsklassen ("Dansar Elias? Nej!") är Katarina Kieri tillbaka där den litterära karriären började, i vuxenpoesin. "Den röda fläcken på fastighetsmäklarens hals" är hennes fjärde diktsamling sedan debuten 1993.
Bakom den fräcka titeln göms nedslag från höst och vinter, Visby och Luleå, ödsligt belägna städer som "växer i tystnad" medan blåsljuden viner över motorvägarna, innanhaven. Snön faller, orgelmusiken stannar innanför stenväggarna. Det är glest, kallt, kargt. Men man kan ju alltid "anteckna numret till jourhavande präst".
Eller be den snaggade servitören om hjälp. Kanske skänka kyrkvaktmästaren en tanke. Ty gamla älskare, skriver Kieri, "knackar i stort sett aldrig på ens dörr". Men avstånden och bristen föder skärpt uppmärksamhet på de möten som ändå inträffar, med mäklaren eller bankmannen, vars skrivbord, "väldoftande skjortbröst" och "mjuka nacke" möjligen bär ett löfte i skötet.
Med en skälmskt ironisk skärva i behåll har diktjaget ett gott öga till "män i karriären". Här kan rentav den störste av dem alla åkallas: "Herre, förbarma dig/ eller ge oss åtminstone en brädvägg att luta pannan mot."
Samlingens andra hälft placeras geografiskt i uppländska Finsta -- orten där Birgitta föddes. Den heliga Birgitta. 700 år senare är detta en provins där hästar kliver fram ur dimman på morgnarna och inga familjehemligheter röjs.
Poeten tränar på "leendet mot busschauffören" och undrar hur behärskade deras anletsdrag egentligen är, flickornas, de där med hästsvans "som stiger på bussen vid stuterierna". Det är höst och vinter i Finsta också. Det knäpper i elementen och doftar urgammal ved. En enda gång frammanas ett "du". Då gäller det "den där punkten i bröstet". Där allt, hemska tanke, kan öppna sig?
Katarina Kieri är rätt sluten om sina hemligheter. Men bakom de närmast publikfriande markörerna, från radioprogram som "Karlavagnen" och "Trädgårdsdags" till EU, synergieffekterna och Mette-Marit, bakom allt det som får läsaren att tänka på diktaren som en mera robust rekorderlig och mindre urban släkting till Kristina Lugn, anas något mörkare.
Det kan vara de ofödda som "helt oförhappandes" knackar på eller "de dödas kläder på spända tvättlinor". Men mera "svedan i hålrummet" och resultatet av svalgprovet. Oron och sorgen, bägge upprepade. Hösten, under vilken jaget "färdats bland sovande" och som påminner om "en giftig förälskelse".
Eller detta: "Alltid återstår något att beskära,/ alltid någon skuld att reglera."
Det viner i denna folkhemska samling inte bara över vägar och hav. Det viner även "genom ett otätt hjärta". Ingen vinner, men det viner. Snön faller och vi med den.