Krama mig
Regi och manus: Kristina Humle
I rollerna: Henna Ohranen, Erica Koop Nedrell, Dag Malmberg, Andreas La Chenardiere
Speltid: 1 tim 26 min
Censur: Barntillåten
Filmstaden i Linköping
DET ÄR INTE frågan om stor, bullrande, omvälvande dramatik i Kristina Humles långfilmsdebut "Krama mig". Historien om nittonåriga Minnas kliv från den trånga, trista småstaden ut i livet är lågmält berättad. Inte ett tonfall klingar falskt, inte en bild verkar tillrättalagd.
Här är Landsbygdssverige skildrat med all sin dramafattiga, gråtrista vardag och den dramatik i det lilla formatet som de flesta av oss går igenom i de sena tonåren.
Minna, finstämt spelad av Henna Ohranen, har gått ut gymnasiet och fått sitt första jobb på ortens lunchmatsal. Hon är ganska ordknapp, men hennes kompis, spelad av Erica Koop Nedrell, är desto mer talför med drastiskt roliga repliker.
Så många tillfällen till romantik ges inte i det lilla Eriksberg, som samhället heter. Minna blir kär i sin bilskollärare, som gestaltas av Tobias Aspelin. Han har visserligen en tjej, men snart ska han tala ut med henne, enligt klassisk modell.
Minnas pappa (Dag Malmberg) brottas med skuldkänslor för mammans plötsliga död för ett par år sedan och hans nya kvinna (Lena Nilsson) tycker att det börjar bli dags för Minna att flytta hemifrån. Nästan omärkligt förvärvar Minna sin självständighet steg för steg.
Till en av denna films förtjänster hör att ingen av de känslomässigt fumlande rollfigurerna är entydigt ond eller god. Alla verkar drivas av "den goda viljan".
Inget ansikte känns välbekant bland skådespelarna, vilket ger lite halvdokumentär känsla. Ungefär som var fallet i en gång stilbildande "Fucking Åmål". Men inga jämförelser i övrigt, den känslomässiga temperaturen är definitivt lägre i "Krama mig".
Stoffet är ändå väl och konsekvent förvaltat och åtminstone jag lämnar filmen mer fascinerad än underhållen. "Krama mig" kan ses som en lågmäld hyllning till det poetiska i det vardagsgrå.