ny bok
Gunnel Ahlin: Nu ska vi ta pulsen på världen! Lars
Ahlin åren 1946--1997
Albert Bonniers förlag
I femtio år levde de tillsammans, författaren Lars Ahlin och hans hustru Gunnel. För hans del nästan tjugo år av oavlåtlig produktivitet -- från debuten 1943 en bok så gott som varje höst före "Bark och löv", 1961. Sen en lika lång period av tystnad, fram till "Hannibal segraren", 1982, skriven tillsammans med Gunnel. Och så en sista kreativ period då han i nyförlöst berättarglädje skrev en serie självbiografiska romaner och sitt pessimistiska testamente "Din livsfrukt" (1987).
För fyra år sen berättade Gunnel Ahlin om makens svåra barndom och om ungdomsår präglade av intellektuell och konstnärlig lidelse. Boken "Lars Ahlin växer upp" utlovades få en fortsättning. Nu är den här, med titel från den triumfatoriska underrubriken till hans roman "Sjätte munnen" (1985): "Nu ska vi ta pulsen på världen!".
Gunnel Ahlin är noga med att betona att det bara är "yttre förhållanden" kring det ahlinska författarskapet som hon kan bidra med. Glimtar ur vardagslivet, som så småningom inkluderade sonen Per, vistelser på deras älskade Horvan på Öland, gemensamma resor och teaterbesök.
Det blir onekligen väl mycket detaljer, ovidkommande episoder och anekdoter. Men med både förundran och saknad påminns man om hur livaktig den litterära offentligheten var, med kvalificerad kulturbevakning i många medier och alerta debatter kring nya böcker. Och tidens tröga teknik till trots tog det inte många veckor efter manuslämningen innan den färdiga boken var ute i handeln.
Samtidigt levde den tidens författare under nog så grymma villkor. De var hänvisade till att leva på sina böcker, vilket krävde en ny bok varje år. Förlagen drev också på; tre års uppehåll ansågs till exempel för långt.
Ärren efter Lars Ahlins kontroverser med Olof Lagercrantz på 60-talet -- de stäckte hans uttrycksvilja för lång tid -- svider ännu hos hustrun. Annars vet man efter läsningen ingenting av vikt om de där åren då han inte kunde skriva, eller om den produktiva tiden därefter. Det är en besvikelse.
Gunnel Ahlin var i femtio år obrottsligt trogen författarhustruns första budord: "Allt är bra bara han kan skriva." Det var hon som vårdade sig om förutsättningarna: befrielse från praktiska göromål, lugn arbetssituation, stimulans i lagom doser.
Det är allt Gunnel Ahlin inte berättar och allt hon ändå avslöjar som man kommer att minnas. Det är heller inte svårt att föreställa sig vad Lars Ahlin -- eller andra depressiva diktare -- inte skulle ha varit utan sin Gunnel,