Han har jämförts med Hemingway, Joyce och Grass. Själv nämnde han Dumas d ä och Faulkner. Ändå fick belgaren (flamländaren) Hugo Claus aldrig sitt nobelpris. År 2008 avled han med aktiv dödshjälp inför den pågående nedbrytningen i alzheimers sjukdom. De flesta läsare känner honom kanske bäst från det storslagna eposet Belgiens sorg (1983, i svensk översättning 1992). "Sista bädden/En vandring i sömnen" är två kort berättelser tillkomna mot slutet av Hugo Claus författarskap då sjukdomen redan fått honom i sitt grepp. Talande nog är temat ett sönderfall i båda historierna. I den första möter vi konsertpianisten Emily och städerskan Anna i deras korta men passionerade kärlek och deras sista natt på ett billigt hotell i Oostende. Deras kärlek är kantad av katastrofer och så ska det förbli denna deras sista planerade natt i livet. I den andra berättelsen skildras en man som med en tilltagande förvirring jagar runt i en stad på jakt efter sin gamle kompanjon och sin älskade. Dåtiden och det pågående trasslar hopplöst in sig i varandra. Här möter vi demenssjukdomen skildrar i ett inifrånperspektiv som är det starkaste jag någonsin läst.
Berättelserna är också på Claus´ typiska sätt allegorier för det Belgien som obönhörligt faller sönder i två delar och som präglats av skandaler kring pedofili och prostitution i höga kretsar. Detta tema återkommer tydligast i "En vandring i sömnen". Språket är flödande och tonen stiger emellanåt till en svart bisarr humor. I båda berättelserna är bakgrunden färgsprakande som en sprudlande karneval inför sönderfallets och dödens långa fasta.
Den som ännu inte läst Hugo Claus kan med fördel börja med dessa båda berättelser. En eloge också till översättaren Per Holmer som också intervjuas i slutet av boken.