En film om dödssjuka människor kan berättas på två sätt. Antingen så publiken gråter från början till slut, eller på ett bitterljuvt och filosoferande sätt som i "Nu eller aldrig". Filmen är tung, men inte så mastig att jag krossas under dess vikt. De allvarliga frågorna blandas med små roliga skämt och funderingar över livets mening.
Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar två främmande män som hamnar i samma rum på sjukhuset. Freeman är en fattig familjefar som verkar sitta på ett oändligt förråd med fakta om allt möjligt i världen. Nicholson spelar den ensamme, excentriske mannen som äger sjukhuset och står närmast sin assistent. Sakta byggs en vänskap upp mellan männen och när de båda får sina dödsbesked bestämmer de sig för att klämma ut det sista möjliga av livet. Hoppa fallskärm, skaffa en tatuering, åka häftiga bilar, se de mest spektakulära sevärdheterna i världen. Samtidigt pratar de om livet och döden, vad allt betyder.
Dialogen mellan två så fantastiska skådespelare som Nicholson och Freeman är självklart fantastisk. De är jämbördiga i pondus och skapar tillsammans en både rolig och vemodig film. Och trots ämnet lämnas jag ändå med känslan att hoppet fortfarande lever.