NY BOK
Anna-Karin Palm: Herrgården
Albert Bonniers förlag
Det anglosaxiska inflytandet -- från författare som Virginia Woolf och systrarna Brontë -- satte sin särprägel på Anna-Karin Palms författarskap under 90-talet. För läsare av romanerna "Faunen" och "Målarens döttrar" -- båda stora framgångar -- blev det sedan en överraskning att novellerna i "In i öknen" (2001) utspelades i Mellanöstern.
Som väl är passar inte heller Palms nya bok "Herrgården" in i någon förväntad ram. Den är placerad i ett fiktivt land där regeringstrupper, milis och rebeller bekämpar varandra. Juri, Alex, Leila och Ben -- berättarjaget -- är på flykt undan brinnande städer, plundrade byar och det gemensamma minnet av den helvetesnatt då slumpen förde dem samman.
Så upptäcker de en herrgårdsliknande byggnad, olåst och helt intakt: "Kan det fortfarande finnas något så vackert?" Det verkar som om de är väntade, precis som i sagan eller drömmen. De tvekar inte att göra sig hemmastadda. Tills en kvinna plötsligt dyker upp.
"Vad gör ni här?" blir romanens öppningsreplik -- Palm har ju förmågan att fånga läsaren med en gång. Ett år senare är Ben ensam kvar i huset och har skrivit ner vad som hänt honom och de andra. Tillsammans med Marie von B, herrgårdens ägarinna, har de fyra delat på alla sysslor som detta stora och självförsörjande isolat kräver.
På psykologisk och moralisk nivå handlar romanen om ömsesidigt beroende, livsinstinktens paradoxer och hur de ömtåliga relationerna inom en liten grupp slår över i grymhet och våld. Anna-Karin Palm vidmakthåller hela tiden en suggestiv stämning av gåta och allegori. Baksidestextens "existentiell rysare" är en bra karaktäristik.
På metaplanet uppehåller sig Bens "utkast till en berättelse" vid minnenas och sammanhangens föränderlighet, den narrativa kronologins falskhet, det subjektivas alla begränsningar.
Landskap och de tysta avtryck de gör i människors kroppar var en utgångspunkt för "In i öknen". Här är det herrgården som är den egentliga huvudpersonen; huset kan tolkas som en jungiansk symbol.
Ben har från början en stark känsla av hemkomst. Han liknar huset vid "en värld, komplett och i balans", en skyddande behållare som skänker struktur och stadga. Det fyller honom med åtrå, ställer honom "inför den skräckinjagande och upphetsande möjligheten att utplåna min berättelse och bli ett med husets egen".
Anna-Karin Palm är så tekniskt skicklig att hon inte behöver undvika att göra det svårt för sig. Som romanbygge är "Herrgården" oklanderligt intrikat. När man väl befinner sig inne i det ska man upptäcka att här, liksom i våra nattliga drömmars hus, öppnar sig ständigt nya rum, nya världar. Herrgården "är större än de händelser som utspelas inom dess ramar, den förmår uppsluka och innesluta allt".
Det är nästan som med Torgny Lindgrens pölsa: herrgården/huset som en bild för jaget lånar sig också till metafor för tillvaron, tiden, minnet, medvetandet, döden.