Göte Hultqvist är för mig en ny bekantskap. Men konstnären är gammal, och strokedrabbad tror han sig möjligen ha gjort sin sista tavla. Den bekläder fondväggen på övre våningen i galleriet, ett opus magnum, en ännu osignerad målning som i sig kan ses som både en sammanfattning och en utmaning.
Titeln "Den blå dammen" antyder meditation och stillhet, kanske också en sorts narcissism. Glöm det! Tvärtom utgör verket en uppfordring och signal till vidareutveckling med alla sina associativa inslag av informellt måleri med tecken och färgaccenter som rubbar balansen i det abstraherade landskapet.
Osökt är det främst Paul Klee som faller mig i tankarna, hans drömliknande frihet i spelet mellan formerna genom att förbinda linjer, skuggor och färger med varandra för att nå jämvikt.
Men det är onödigt att bläddra i konsthistorien vid mötet med Göte Hultqvist. Han har utifrån sin gedigna bildningsgrund nått en imponerande mognad och skicklighet i skilda genrer, något som inte minst hans många adepter omvittnar med stor tacksamhet.
Att det ofta misshandlade begreppet göteborgskolorism känns relevant vid mötet med Valandsprodukten Hultqvist är naturligt, och främst jämför jag med Inge Schiöler, färgdyrkaren med det eleganta penselarbetet.
Utställningen är som framgått retrospektiv och speglar konstnärens utvecklingsstadier på ett både pedagogiskt och logiskt sätt. "Bra att du tecknar" var Fernand Légers råd till sina elever, och nog har Göte Hultqvist genom åren visat vilken oerhört skicklig tecknare han är.
Men också som figurmålare firar han framgångar; hans modellstudier är högklassiga. Dock dominerar landskapen, oftast utan lokal förankring och mer eller mindre abstraherade, präglade av flödig penselföring, där han förenar vital kolorism och sinnlig verklighetsupplevelse med en behärskad intellektuell hållning.
EWE OLSSON