Men på grund av sitt läge nära den afrikanska kontinenten lockar ön också till sig desperata flyktingar, som i bästa fall tar sig fram levande på rangliga flottar.
Den unge Filippo och hans familj hamnar i "Terraferma" mitt i ett flyktingdrama då en höggravid kvinna och hennes son blir upplockade, i strid mot myndigheternas lagar, av farfaderns fiskebåt. Motvilligt gömmer de kvinnan i garaget samtidigt som de försöker hålla några unga turister som hyr resten av huset på gott humör.
Skillnaderna i hudfärg, nationalitet och klass blir här smärtsamt tydlig, på de här öarna ställs även i verkligheten frågor om människors värde på sin spets. Syftet är att få oss, privilegierade medborgare i Europa, att tänka till kring de människor som ständigt benämns som problem och reduceras till siffror i en deprimerande statistik.
Ämnet är högaktuellt, regissören har genuint patos och det saknas verkligen inte gripande ögonblick. Fotot är överlag väldigt vackert men filmen känns inte helgjuten.
Ett stort problem är huvudrollsinnehavaren, Filippo Pucillo, som spelar unge Filippo. Hans charmlösa valpighet känns inte övertygande och då blir det problematiskt att det är hans känslomässiga utveckling som blir ett slags nav i en nästan spretigt överlastad historia.
Som bäst blir filmen när bilderna får tala för sig själva. Som när unga, välmående turister festar och leker i samma vatten där andra människor, med mörkare hud, några timmar senare kämpar för sina liv. (TT Spektra)