Stina Opitz
Galleri Kronan, Norrköping
Pågår till 12/10
Rondellhundens urmoder har hon kallats, Stina Opitz, och originalmodellen till den berömda och sedermera halshuggna hunden i Linköping finns naturligtvis med, nu kompletterad med "Hybrid", en hund med människohuvud. Annars är temat "Förr eller senare" något kryptiskt med tanke på att utställningen präglas av hennes nya produktion när hon nu efter elva år återupptar skulpterandet.
Första intrycket är att exponeringen hade kunnat göras mer strukturerad och tittarvänlig. Man måste vara extremt ödmjuk för att kunna tillgodogöra sig de golvplacerade objekten, "krigsleksakerna", stridsvagnar och JAS-plan, rosafärgade eller klänningsklädda. Men även gruppen "Sleeping beauty/Törnrosa", en kvinna liggande på golvet och en liten narcissistisk mansfigur som speglar sig, kräver låg blickpunkt.
Annars gläds jag mycket över just kvinnoskulpturerna i klassisk gestaltning, liksom gruppen "Happy end", vitsig titel på en sittmöbel med broderade svarta kuddar. Den grå bänken är vacker, inhandlad på loppis i Vadstena, och de runda, svarta kuddarna med texten "Lyckligt slut" kompletterar perfekt.
Men mångsidiga Stina Opitz har flera strängar på sin lyra, och här får vi uppleva videoinspelningar som verkligen fångar öga och tanke.
Med hänvisning till den freudianska kopplingen mellan huset och jaget har hon gjort en installation med ett rumsbygge, varifrån en videosnutt projiceras. "Övervintraren" heter den och visar ett grönt skynke i blåsväder. Det rör sig oavbrutet, växlar form men avslöjar aldrig vad som rör sig under. Tanken irrar utan fotfäste; är det ett djur eller en människa under sjoket eller bara tomrum?
Konstnärens skisser "Under min lyckliga lampa" är i sig fullvärdiga verk och ett slags ingång till den stora videon "Betraktaren", som spelats in på länsmuseet i Linköping, dit den återförs under City art link i veckan.