Det är inte utan ett visst vemod jag lämnar ifrån mig filmen. Och i ärlighetens namn, när slutvinjetten klingat ut lämnas nog få oberörda.
Vi möter en hjälte i svarta badbyxor. Genom hela filmen. Inte ett enda ombyte får Burt Lancaster som genialt gestaltar den något åldrade men till synes välbärgade, vältalige och vältränade affärsmannen Ned Merrill och tar oss genom filmen ”The swimmer” (Avslöjad) från 1968, med svensk premiär 20 januari 1969.
Och visst simmas det, precis som titeln på detta drama också påminner oss om. Ned Merrill dyker oväntat upp i trädgården hos några gamla vänner. Man kan ana att det gått år sedan de sist möttes och stämningen är uppsluppen och trevlig.
Det är också här, vid poolkanten, huvudpersonen får sin impulsiva idé om att simma sig genom grannskapets swimmingpooler på sin väg hemåt.
Fotot beskriver ett välbärgat förortsområde, ett amerikanskt östkustlandskap med böljande, sköna och gröna vidder. Det är den amerikanska idyllen. Solbrända och framgångsrika människor i möte med varandra, pepsodentleenden och ett alldeles strålande 1960-tal sjudande av framtidstro. Cigaretter och drinkar. Och så är det Ned Merrill – hjälten som kom av sig.
Längs simlängderna i poolerna möter Lancaster människor från sitt förflutna. Inledningsvis är mötena mellan Ned Merrill och hans forna vänner trevliga och lättsamma. Det visar sig dock att alla inte tar emot honom med öppna armar och den i början så klassiska hjältesagan bryts av någonstans i mitten där filmen tar en annan vändning.
Vid en av poolerna möter han sin tidigare barnflicka Julie Ann (Janet Landgard) som nu växt upp till en ung skönhet. Ned förtjusas av hennes ungdom och sårbarhet och övertalar henne att följa med på simturerna vidare i grannskapet. Det är någonstans här som det börjar gå utför för vår hjälte, och Landgard lämnar honom så småningom ensam.
Allt längre simmar sig Lancaster från det hjärtliga och behagfulla för att landa i svek, lögner och misstro. Det förflutna hinner i kapp honom och det blir en obarmhärtig resa mot en brutal verklighet.
Det är en vågad roll för en karaktärsskådespelare som Lancaster att utlämna sig till den dysfunktionelle Ned Merrill. Och han gör det både knivskarpt och briljant. Det är som filmrecensenten Roger Ebert skrev i en Chicago-tidning: ”Förutom att Burt Lancaster är en fin skådis så är han en övertygande hjälte av Charlton Heston- och Kirk Douglas-kaliber. Och en hjälte är vad vi behöver här. Vi måste verkligen tro på simmarens storhet för att finna hans öde tragiskt.”
Filmen visades i SVT för några år sen. Jag berättade för en kvinnlig kollega om denna film som jag inte kunde släppa, varpå hon tittade på mig förundrat och sa att hon varit på middag häromkvällen och en manlig gäst runt bordet – som råkade vara högt uppsatt på ett finansföretag som gått i konkurs – berättat om precis samma sak, om hur han sett ”The swimmer” på tv och inte kunde släppa den ur tankarna... Bioaffischens budskap då det begav sig, 1968: ”When you talk about The swimmer, will you talk about yourself?” (”När du pratar om The swimmer, kommer du att prata om dig själv?”)
”The swimmer” är en film om styrka och svaghet. Om vänskap och relationer. Dröm och verklighet. Är det en dag som passerar? Ett år? Ett liv?