Situationen för fredssträvandena i Palestinakonflikten är just nu ovanligt trist. För troligen första gången har palestinierna en ledning som verkligen vill sluta fred med Israel. Men just nu har Israel tvärtom en regering som är alldeles ointresserad av att förhandla om fred.
Ingmar Karlsson däremot har i sin bok en alldeles stollig föreställning. Han inbillar sig - eller vill inbilla sina läsare - att araberna alltid varit öppna för en fredsuppgörelse men att Israel däremot hela tiden sökt konflikt i syfte att utvidga sitt territorium.
Mest uppenbart befängt blir detta när han beskriver sexadagskriget 1967 som att "för att få det krig de eftersträvade måste de israeliska hökarna nu efter de allmänna internationella fördömandena och inte minst den starka amerikanska reaktionen bida sin tid och avvakta tills ett politiskt läge uppstod där de kunde hävda att Israel slog till i preventivt syfte. Det dröjde över tio år innan ett sådant tillfälle uppenbarade sig."
I verkligheten rådde panik i Israel över den tävlan i krigshets (troligen utan att egentligen önska ett krig just då) som Egypten och Syrien ägnade sig åt. Den israeliska regeringen och en stor del av befolkningen fruktade att landet stod inför sin undergång. Överbefälhavaren Yitzhak Rabin drabbades av ett nervsammanbrott. Utrikesminister Abba Eban reste runt till stormakterna i ett uppenbart hopplöst försök att få dem att ingripa för att avvärja krigshotet.
Två månader efter Israels seger i kriget - en seger som de flesta israeler hoppades äntligen skulle leda till fred -- antog de arabiska statscheferna vid ett möte i Khartoum de tre nejen - nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel och nej till fred med Israel. Enligt Karlsson "spelade (de) därmed den israeliska ledningen i händerna. Den kunde nu gå vidare med en politik som syftade till att på sikt göra Västbanken och Gaza till delar av Eretz Israel."
Så kan man alltså vända upp och ned på verkligheten. Det är typiskt att Karlsson inte ens nämner oktoberkriget 1973 som höll på att gå riktigt illa för Israel efter att Egypten och Syrien gått till ett överaskande anfall under den största judiska helgen. Istället ägnar han stort utrymme åt en rad bibelcitat som han påstår vägleder Israels politiker.
Överhuvudtaget ägnar sig Karlsson mycket åt citat, inte minst från dagböcker, som ska bevisa Israels planer på att ta varje förevändning för ett nytt krig i syfte att utvidga sitt territorium.
Ingmar Karlsson för sin del anser att Israel aldrig borde ha tillkommit och redan att den judiska staten faktiskt finns är för honom ett brott.
För den som verkligen vill veta något om sionismen och Israels historia kan bara ett råd utfärdas: undvik Ingmar Karlssons bok.