Jag har haft en rubrik i bakhuvudet i flera år. En sådan som jag velat skriva en artikel till. Rubriken är ”Himlen tänkte jag mig så”.
Först lite bakgrund. En gång intervjuade jag Martin Lönnebo, under hans biskopstid i Linköping. Han sa att han tänker sig himmelriket som första dagen på sommarlovet.
Lite senare intervjuade jag filosofiprofessorn Mats Furberg, som inte alls trodde på nåt liv efter detta. Han fnös:
– Jag tycker inte om sommar, jag tycker om höst.
Så bollades svaret tillbaks till Martin Lönnebo, som lugnt sa:
– Det finns nog ett hörn med höst i himlen för Mats Furberg också.
Det är sådant man aldrig glömmer, några få rader från allt jag skrivit genom åren.
På senare tid har jag hört den underbare KG Hammar säga i radio att han inte tänker sig att han få träffa sin döda fru i himlen. Va? Tror inte kristna på evigt liv längre?
Skeptisk samtid
Jag ringde Martin Lönnebo igen. Nu är han 83 år och lever mer stillsamt. Jag la fram min teori om att tron på himlen är uppluckrad.
– Det är för att vi är så skeptiska nu för tiden, sa han på sitt vanliga självklara sätt.
Får jag komma och prata om himmelriket? sa jag
– Ja, det går bra det, sa Martin.
Så satt vi där i villan i Vidingsjö.
Hur tänker du dig himmelriket?
– Ja, det är naturligtvis det bästa. Det finaste som man mest längtar efter. Hur det blir är en annan sak, men det är det jag tänker på. Och det ska man göra. Eftersom vi är i en kristen tradition så laddar man med kristna bilder från söndagsskolan, det är alldeles naturligt.
Du tänker änglar och gator av guld!?!
– Ja, då är det gator av guld och änglar. Jag tror ju inte att det kemiskt är så (skratt) men det är bilder av det vi tycker är skönt och vackert. Fulländat.
Har du aldrig förlorat din barnatro menar du?
– Inte förlorat, men jag har utvecklat den.
Nu tar han fram sin mammas dagbok från 1958, en liten tummad skrivbok, hon har sex år kvar att leva, och sammanfattar sitt liv för sina barns skull.
Martin gör gärna så, låter samtalet vindla iväg på stigar som först verkar leda vilse. Så nu vandrar vi på vägen i Västerbotten för 80–90 år sedan, vi ser alla de sju äldre syskonen, ett förlorat hemman (genom en annans bedrägeri), den enkla stugan vid Storkågeträsk dit de fick flytta med en ko och ett får, och vidare till den lilla bagarstugan som de äldre syskonen drev för att dryga ut en mager hushållskassa, skogen, sjön.
Jag ser allt framför mig, en annan tid och ett annat Sverige, men ända så nära. Men vart ska vi?
Stigen leder till sist till gläntan, målet, vad hade jag annars trott? Martin läser upp vad hans mamma skrev på slutet:
”Med åtta barn har Gud givit oss mycket glädje men också mycken omsorg och möda under deras uppväxt. Och får Gud hålla dem på den rätta vägen så hoppas jag vi få mötas i himlen och där säga åt Gud, se här är jag och barnen som du givit mig haver”.
– Som du givit mig haver... upprepar Martin, skrattar till och utbrister: När man kommer till gud ska man tala högtidligt!
– Hon står där och väntar på att alla barnen ska komma – och sen vandrar hon, Daniel går först och jag går sist. Så tänker hon sig. Hon drömde om att bli lärarinna, men hade inte möjlighet, och det där är som en skolavslutning med barnen. Nu börjar det!
Som präst och som 83-åring har Martin naturligtvis fått följa många i döden. Innan jag hinner ställa fler frågor om himmelriket så berättar Martin om sin bror Daniel, när han låg för döden.
– Han var målare och hade förstört lungorna, så han hamnade på lasarettet. Jag kunde inte fara dit, så jag ringde, och så tänkte jag i egenskap av själasörjare att jag ska jag väl fråga om han kände sig redo för att möta skaparen. Han svarade ja, det var han minst bekymrad för, ’jag har försökt leva som en hederlig människa som är kristen och jag lämnar allt i Guds hand’.
– Vad tänker du på? frågade jag då, och han sa att han tänkte på allt trevligt och hur vackert det kan vara här på jorden.
Svårast när unga dör
Och så berättade Daniel om sin mest dråpliga upplevelse, när han målade taket på kyrkan i Sorsele, trampade fel och ramlade ner, mot en säker död. Martin berättar med mycket skratt och gott humör, det känns att det kommer raka vägen från den döde brodern. Om den strålande utsikten över fjällen, om stuprännan som blir räddningen, om burken med svartfärg som kommer efter och målar honom från topp till tå.
– Hans hustru kände inte igen honom när han kom hem, men hon kände ju igen rösten. Han tvättade sig i ett badkar med thinner. Och om han ville ge mig ett litet testamente så var det, bada aldrig i thinner, det var inte nåt vidare, sa han. Och det var det sista han sa till mig, han hade kort andhämtning, men när vi la ner telefonluren hörde jag att han skrattade. Det är ett gott slut.
Men en sak är ju när människor är gamla och dör, men unga?
– Ja, det är svårt, mycket svårt. Nästan allra värst är när unga mammor dör, det är SÅ sorgligt, de är bundna med tusen trådar... säger Martin sakta.
Men det du pratar om är förtröstan?
– Ja, det är förtröstan.
Och att inte tänka så himla noga...
– Ja, det är det.
Så om jag frågar sådant som jag skrivit i mitt block här, hur luktar det, hur ser det ut, hur känns det?
– Nej, nej det är ingen som vet. Och det är bra det, säger Martin och ler.
Men tror du att du får träffa din mamma, hon tänker sig ju att hon är där med er barn, och nu är du själv gammal och har tre barn?
– Ja, mamma står där... men det är mer en symbol. Evigheten är ingen tid, evigheten är annorlunda än tid, det är inte en klocka som går och går.
– Tänk om vi skulle leva i tusen år, utbrister Martin muntert, det vore ju odrägligt! Då skulle jag varit biskop i 600 år till och du skulle vara lika länge på Corren. Odrägligt!
Nej, fy det låter jobbigt! Men det måste ju bli överbefolkat i himlen också, om man ser den mer konkret. Så hur tänker du om döda personer, som du vill träffa igen?
– Ja, det skulle ju vara trevligt, jag har ingenting emot att träffa mamma. Men jag gör som min äldsta bror Daniel, det överlåter jag. Jag vet att det hur som helst blir fel, det jag tänker ut.
Himmelriket kan ju vara en mänsklig konstruktion för att trösta oss i vår dödsskräck?
– Jo, allting kan vara konstruktioner. Men jag tror att det svarar mot nånting djupt i mänskans väsen. Nämligen känslan av att det finns en mening och att det finns en gemenskap. Man kan tänka sig att det är djävulen som har skapat universum, eller att det har skapat sig självt. Men jag har svårt att tro det, så förunderligt som universum är. Jag är mycket intresserad av astronomi och universum kännetecknas av balans, det är oerhört och fantastiskt. Kanske gränslöst.
Hundra miljarder världar
– Varje vinter brukar jag bege mig bort från stadens ljus nån stjärnklar kväll. Så ser man en del av Vintergatan, och får en påminnelse om hur oändligt stort det är. Vårt lilla hem Vintergatan, det är hundratusen ljusår och har miljarder solar och så kanske det finns hundra miljarder såna världar. Jag frågade astronomiprofessorn Gustafsson i Uppsala, och han sa, hundra miljarder är lågt räknat, nu säger vi 500 miljarder. Ju mer vi vet, desto större blir det.
– Det som kännetecknar mänskan de sista hundra åren är att vi vet så oändligt mycket mer. Men i vetenskapsteorin säger man att ju starkare ljuskägla man har, desto vidare blir ringen av mörker. Och den har vuxit oerhört. Och det konstiga är att då verkar förundran ha försvunnit.
– Förundran är själva grundkänslan i religion, förundran för universum, för mysteriet. Om vi tror att allting är förklarat, då vore det ju enkelt! Ha ha.
Men Hitler då?
Martin har så gott humör rakt igenom hela vårt långa samtal, att jag nästan glömmer frågorna, glömmer invändningarna. Men tillbaka till himmelriket.
Om vi tar Hitler och Mandela, är båda i himlen? Kommer alla till himlen?
– Om alla kommer till himlen har jag inte sagt nånting, men man ska inte vara domare, man ska tänka på sig själv, hur är det med mig, är jag redo. Och Mandela...
Nu leder Martin in oss på en ny stig, den med historien om när Mandela var i Storkyrkan i Stockholm, någon dag efter att han tagit emot Nobels fredspris i Oslo 1994. Ärkebiskopen Gunnar Weman inbjöd honom att vara med och dela ut nattvarden.
– Efteråt i sakristian sa Mandela till Weman, som berättat det för mig, att det var det största han fått vara med om, att få dela ut det heliga brödet och förlåtelsen till alla dessa vito mänskor. Ha ha, det är ju ganska fantastiskt, han hade just kommit från högtiden i Oslo.
– Mandela var en djupt kristen mänska.
Ja, Mandela är ju självklar, men Hitler då?
– Hitler... jag vill intet ont för Hitler heller... han har ställt till så fruktansvärt mycket och själv haft ett helvete. Han borde ha levt ett annat liv, han borde ha levt som Mandela i stället. Det här med hämnd tror jag inte på, och det är inte vår sak. Så jag lägger Hitler i Guds hand.
Nästan alla religioner har ju någon variant av himmelriket, hur ser du på det?
– Ja gud välsigne dem! Men det betyder inte att jag behöver nedvärdera min kristna tro. Och jag behöver inte tala föraktfullt om alla andra fruar för att jag tycker om min egen. Naturligtvis finns det insikter överallt men jag känner mig väldigt hemma i den kristna tron.
Bilden av himmelriket måste ju spegla sin tid också?
– Ja naturligtvis, allting är tidsbundet.
Så även din bild av himmelriket...
– Ja, naturligtvis. Jag kommer ihåg ett annat samtal med astronomen Gustafsson, om det här med eviga sanningar. Han sa, att han har lärt sig att eviga sanningar, det finns inte utan vi ändrar oss hela tiden. Det finns en del som är verkligt och en del som är overkligt, men vi ändrar oss hela tiden. Man ska akta sig för att va högfärdig, sa han.
Kärlek och förtröstan
Plötsligt reser sig Martin upp ur sin bekväma soffa och går fram och visar en vacker labyrint, som ett konstverk, på väggen. Han har själv ritat det, i mitten finns kuben, symbolen för Alltet. Och flera korta, lyriska texter. Han läser: ”Grip själens gyllene tråd, dess namn är förtröstan och kärlek”.
– Kärlek och förtröstan. Det tror jag på och det är det jag skulle önska alla mänskor.