Herman Lindqvists nya bok behandlar på knappt 500 sidor Finlands svenska historia. Under minst 700 år var Sverige och Finland en oskiljbara som riken, från 1200-talet till 1809. Lindqvist påpekar något svenskar ofta glömmer – nämligen att området kring Åbo, som brukar kallas Egentliga Finland, var en mer inkorporerad del i riket under medeltiden än Norrland.
Med en så lång historia att berätta blir tempot förstås högt. Lindqvist vet att plocka russinen ur kakan och servera läsaren en spännande färd genom historien. Den bästa delen av boken sträcker sig fram till ungefär år 1600. Här har Lindqvist ansträngt sig för att få in den senaste forskningen och skapa en nyare historieskrivning än den traditionella som han ofta anklagas för att upprepa. Exempelvis har han studerat Linköpingslektorn Henrik Ågrens bok om Erik den helige och myterna som skapades kring denne under högmedeltiden. En annan höjdpunkt i boken är skildringen av Gustav Vasas och sonen hertig Johans (senare III) och hans hustru Katarina Jagellonicas tid i Finland. Men 1600- och 1700-talen får mer skissartade konturer och Lindqvists fokus hamnar ofta alldeles för långt bortanför Finlands horisonter. Rikspolitiken kan visserligen vara av intresse för skildringen av Finlands historia, men egentligen borde bara de delar som berörde Finland mer direkt kvalificera sig för att komma med. Här borde Lindqvist ha strukit en del för att inte skriva en för allmän historia om Sverige-Finland.
Min kritik får dock inte överskugga det faktum att Lindqvist har skrivit en i långa partier spännande och medryckande bok. Den handlar dessutom om någonting som alltför ofta glöms bort i Sverige, nämligen hur nära förhållande vi historiskt sett har till Finland och hur mycket detta påverkat och påverkar vår historia och vår samtid.