Under hela det så kallat långa 1800-talet – från franska revolutionen 1789 till första världskrigets utbrott 1914 – var politikern, var sig han – hon fanns ännu inte – stod till höger eller vänster, om inte aristokrat så en artig, bildad och verserad herre. Kort sagt, en gentleman.
Sedan kom Hitler.
Det är ett trivialt men inte helt banalt och bara ett av författaren Henrik Arnstads många försök att ringa in 1900-talets stora politiska, mest destruktiva innovation, fascismen, i boken med den uppiggande provokativa titeln ”Älskade fascism”.
Trots att väl varje svensk kan använda invektivet fascist per autopilot, är själva ideologin förvånansvärt svårfångad. Då är det lättare med lapplisor.
Arnstad lutar sig mot andra, framför allt anglosaxiska auktoriteter i sin skildring av den ”svartbruna rörelsernas ideologi och historia”. Boken är i princip den första i sitt slag på svenska.
Resultatet är alldeles förfärande fascinerande, med givet fokus på fascismens två mest otäcka framgångssagor, i Italien och Tyskland. Men finns gott om utrymme för tankeväckande avstickare till exempelvis Lapporörelsen i Finland och peronismen i Argentina. Bokens största svaghet är draget av uppslagsbok, där vissa uppslagsord är alltför kortfattade.
I sin kärna är fascismen nationalistisk, ofta ultranationalistisk. Paradoxen är hur fascister ändå kunnat förenas över så att säga blockgränserna.
Det mest bisarra exemplet är hur stormuftin al-Husseini i Jerusalem, och indirekt muslimska brödraskapet i Egypten, fann sina bästa vänner i Hitlertyskland. En allians mellan tyska arier och arabiska muslimer!? Hur kunde de förenas? Givetvis på klassiskt vis: blodtörstigt judehat.
Som otaliga forskare har påpekat karakteriseras fascismen av en pendelrörelse mellan ett hysteriskt hyllande av folkgemenskapen och ett samtidigt aggressivt utstötande av minoriteter. Möjligen är nazismen ett specialfall eftersom Hitlers judehat tycks ha föregått allt annat.
Så var finns fascismen i dag? Skrapar man på ytan här och var i Europa finner man en rad fascistoida, nationalistiska rörelser. Men hur farliga är de?
Trots en massmördare som Anders Behring Breivik delar jag inte riktigt författarens allmänna oro för framtiden, även om exempel som Ungern är genuint obehagliga.
I likhet med Paul Berman i ”Terror och liberalism” upplever jag snarare att det fascistiska hotet främst kommer från annat, smått överraskande håll: från samtidens radikala, politiska islamism.
I övrigt har Henrik Arnstad skrivit en mycket intressant, lärorik och fascinerande bok. Rekommenderas.