I den växande kategorin "helt onödig 3D" är "Percy Jackson: Monsterhavet" det senaste tillskottet. Turligt nog är den också en stark kandidat i den inte lika stora kategorin "uppföljare som är bättre än originalet".
För i den första filmen om den nutida halvguden Percy Jackson, vars pappa är den grekiske havsguden Poseidon, var hela mytologin en ganska löjeväckande ursäkt för ett växa-upp-drama i ett lockande fantasy-äventyr i Harry Potters kölvatten.
Men den här gången är hela svärd- och sandal-prylen hanterad med mer och bättre humor där mugglarna, förlåt de vanliga dödliga, inte kan se den extra dimension som alla halvgudarna (jo, de där grekiska gudarna är, ehum, passionerade typer) har tillgång till.
För Percy och hans vänner är till exempel Monsterhavet det självklara namnet på Bermudatriangeln och med deras kreditkort tar man givetvis ut drachmer ur bankomaten.
I en rasande fart får så Percy ett nytt äventyr på halsen, när det gyllene skinnet behövs för att hela den trasiga skyddsbarriär som omgärdar halvgudarnas lägerskola.
Hade filmen bara vågat lugna ner sig lite mer mellan varven hade jag nästan känt lite gammal hederlig "Goonies"-äventyrskänsla men det är svårt att känna lika mycket för Percy, Annabeth och de övriga som man gjorde i Steven Spielbergs klassiska film.
Det är lite för plastigt, lite för lågbudget och lite för hafsigt.
Men med det sagt bjuder ändå Percy Jackson på ett helt ok matinéäventyr.
Och kanske är det dags att börja vänja sig vid det här gänget för en trea kommer med största sannolikhet. Vem vet, kanske är då den här mixen av tonårsfunderingar, magiska krafter och historielektion verkligen sätter sig? (TT Spektra)