Sara Granér ställer ut färgstark satir i serieform.
"Nu kanske dom ska sätta en konstnär i finkan för att ha låtsasfuskat sig in på psyket. Vad i helvete kommer de då inte kunna göra med mig som är helt jävla sjuk i huvet?????", heter det i en av hennes bilder som visas på Grammofon.
Den säger ganska mycket om hennes seriekonst. Här finns ifrågasättandet, relevansen till den svenska samhällsdebatten och den svarta humor som är resultatet av lätt absurda ställningstaganden dragna till sin spets.
Sara Granérs björnliknande, bredkäftade figurer med synnerligen ojämna tandrader tycks mig vara ganska influerade av Joakim Pirinen. Men hon är mer färgstark: klara, skarpa färger lyser från hennes teckningar. Det kan vara djupblått, orange och skärt i samma bild.
Det är lätt att underskatta hennes bilder i det lilla formatet eftersom den större delen av dem är vikt för en vit och ordentligt handpräntad pratbubbla. I tryckt form känns det naturligt, på ett galleri som Grammofon trycker orden ut själva bildspråket i kanterna.
Men Granér är träffsäker och drastisk. Hennes huvudfiende verkar vara den råa, kallhamrade egoismen och den ställs mot en kritisk humanism. Ofta är barnet motbilden. Ett par står och tittar på ett barn med napp i munnen och en träkloss i handen. En av de vuxna säger: "Det är nåt obehagligt med honom, som om han bara umgås med oss för att han är vårt barn".
Det är rått och vasst uttryck. Precis som god satir ska vara. (NT)