En kvinna väntar barn. Det händer hela tiden, varje minut finns det miljontals kvinnor som väntar barn. Men den här kvinnan, som är "hon" i Helena Granströms korta roman, är så uppfylld av detta med att bära en annan människa i sig att hon nästan försvinner själv. Gränserna för det egna jaget tänjs och bänds inifrån, och den enda som förstår och bejakar detta är titanen Kronos hustru Rhea med sina egna fruktansvärda erfarenheter av en kannibalistisk make.
Kvinnan som väntar barn är märkligt passiv, kanske på väg in i en depression? Mannen som väntar samma barn är mycket tyst. Oförstående, utestängd.
Det låter sorgligt, och det är sorgligt, och ett tag tänker jag fördomsfullt att det måste vara något allvarligt fel med vår tid när en kvinna får sådan panik av att inte kunna kontrollera precis allting. Men jag förförs och njuter av det poetiska och komprimerade språket, hur Granström mejslar fram orden och laddar dem med bilder och känslor. Nog minns jag också hur magen styvnade, och hur lätt det var att gråta.
Och sen tänker jag att Helena Granström är mycket modig, som vågar undersöka de här känslorna av invasion, av jagupplösning och rädsla och inte minst den starka, betvingande köttsliga lusten. Det har hänt mycket sedan Moa Martinson gjorde skandal med Sallys förlossning i "Kvinnor och äppelträd".