Aleksandrs Caks: Hjärtat på trottoaren
Tolkning: Juris Kronbergs
Sven Smedberg: I Felicias hus
Georg Johannesen: Ars moriende och Ars vivendi
Tolkning: Sven Smedberg
Heidruns förlag
HEIDRUNS ÄR ett alert och på poesi inriktat småförlag i Torsby, som värnar det värmländska men ogärna stänger dörren för utsocknes. Exempelvis har den eminente koreanske diktaren Ko Un här introducerats för svenska läsare.
Samma förhållande -- för första gången i bokform på vårt språk -- gäller den aktuelle Aleksandrs Caks och den omfångsrika samlingsvolymen "Hjärtat på trottoaren". Han föddes 1901 och dog 1950, enligt tolkaren och förordsgivaren Juris Kronbergs till följd av en stalinistisk stämpling: borgerlig esteticism, avvikelse från marxistiska positioner.
Och det är bara att ge politrukerna rätt. I såväl fri som bunden och rimmad form besjöng Caks, helt utan politiskt acceptabla sneglingar, en stad med spårvagn och snälltåg, boulevarder och bakgator, centrum och utkanter. Rännstenen, kunde han skriva, "är den största floden och pölen den djupaste sjön...". I den föregående strofen liknades blomkrukan på pallen i rummet vid en trådgård.
Om svensk film är torsk på Tallinn, så var Caks rik på Riga, kär i stadens ojämna och spruckna gator, förtjust i adresser och affischer, matroser och tvätterskor. Han ville fånga ögonblicket i flykten och var i en fundamental mening uppfylld av urbanism, låt vara med vissa förhinder: om stjärnorna är "alla stadsgrabbars ficklampor" kan väl Riga inte vara mycket till metropol?
Men en charmig poesi är det, enkel, omedelbar och rättfram.
Av krusiduller och elegant metapoesi finns det desto mera i Sven Smedbergs nya diktsamling, "I Felicias hus". Förankrad i en historisk verklighet, den tvetydigt grekiska, är samlingen ytterst gåtfull, men samtidigt skojfrisk och ordvitsande. Här samsas "Jasons frestelse" med "sommarsolstånd", "krusig lem" och "rörd men inte skakad".
Mytologi möter James Bond, bibliska referenser sammanstrålar med stilistiska tricks och elliptiska hyss. För den som legat i Lund är det lite grand som att påminnas om existensen av Göran Printz-Påhlson och Jesper Svenbro.
Apropå Smedbergs ekivoka facetter kan det vara värt att erinra sig just Printz-Påhlsons kvicka omdiktning av Sven Lindqvists politiska uppvaknande: gräv där den står! Och då finner man att Smedbergs samling sannerligen tagit för sig av Georg Johannesens bägge diktverk, "Ars moriende" och "Ars vivendi".
Det första, som ungefär betyder "konsten att dö", utkom 1965. Det andra, "konsten att leva", förelåg 1999 som en replik på och pendang till originalet, som då redan hade utsetts till förra seklets främsta norska diktbok. Eftersom Smedberg är Johannesens tolkare till svenska tvingas åklagaren retirera: stölderna måste betraktas som lån, tjuvgodset som reminiscenser och influenser.
Men läs för allt i världen Johannesen! Precis bakom den klassiska bildningen, och retoriska skickligheten, några millimeter under den formstränga ytan, döljer sig en räv och underhållningsartist, vars like vi här -- i det rekorderligt jättelika Sverige -- väl bara anat i en Erik Beckman eller Gunnar D Hansson (som föga förvånande skrivit förordet).
"Jag har ramar utan bilder/ Jag har speglar som är bebodda/ De är grannlägenheter", kan en strof ur 65-an lyda. "Ingen kan ta samma hiss två gånger/ Det hjälper inte heller i längden/ Ändå upphör många aldrig med att försöka", kontrar 99-an i skydd av Herakleitos. Panta flaskan, allt går igen, inget kommer åter.
Det är dikt som staplar påståendesatser på varandra, som befunne vi oss bland lastpallarna på ett lågprisvaruhus. Dikt som förbinder och förbluffar.