Överraskningsmomenten brukar vara få i romantiska komedier. Det är en mallad genre där det oväntade inte värderas särskilt högt, men där duktiga skådisar ofta kan lyfta slitna klichéer och där vi kan njuta av förutsägbarheten. Till en viss gräns, det vill säga. För en romantisk komedi måste trots allt innehålla någonting vi inte har sett förut. Det gör inte "27 dresses".
Filmskaparna har valt för genren så fantastiskt utslitna teman som bröllop och systrar. Storasyster Jane är den eviga brudtärnan som alltid ställer upp och arrangerar sina vänners bröllop men som aldrig får till det själv, eftersom hon är olyckligt kär i sin chef. Lillasyster Tess är den bortskämda modellen som återvänder från Milano och ställer allt på ända genom att förföra samma kille. Samtidigt har en cynisk bröllopsskribent fått korn på Jane och ska i hemlighet göra hennes tragiska öde (och hennes garderob full av brudtärneklänningar) till veckans coverstory.
Katherine Heigl från "Grey's anatomy" gör ett hyfsat jobb som Jane, trots att det är tröttsamt att den fula ankunge-karaktären aldrig får spelas av något annat än en svan. Svenska Malin Åkerman som Tess känns som en sämre version av Cameron Diaz i filmen "I hennes skor". Faktum är att hela "27 dresses" känns som en sämre version av "I hennes skor", som ju också innehåller en snäll och en elak syster och ett bröllop.
Några små halvlyckade skämt från Janes alkade sidekick gör knappast helhetsintrycket mindre blekt. När jag får reda på att manusförfattaren Aline Brosh McKenna även skrivit tråkiga "Djävulen bär Prada" förstår jag att hon håller på att skapa en helt ny genre: romantiska komedier med klänningar i stället för människor i huvudrollen.