Häpnadsväckande menlös version av Oz

Precis som i ”Trollkarlen från Oz” startar historien i depressionens Kansas. Det blåser upp till storm och snart ska en cyklon svepa fram, men innan dess får vi stifta bekantskap med ett kringresande tivolisällskap där den storsmilande trollkarlen Oscar, kallad Oz, bluffar både kvinnor och betalande åskådare på löpande band. Det är svartvitt foto och några nyckelpersoner presenteras, som sedan dyker upp igen i ny, fantasifull form när stormen bedarrat.

Blinkningarna till originalhistorien är alltså tydliga, både i uppbyggnad av historien och i utseende. Det blir riktig Technicolor-fest när trollis dimper ned i Oz, där det lustigt nog är förutspått att en trollkarl från skyn ska rädda riket från den onda häxan. I Oz finns naturligtvis också det småväxta munchkin-folket, liksom flygande apor och även goda häxor.

Tyvärr har filmen även adopterat originalets tempo, vilket 2013 betyder att det går för långsamt.

Faktum är att ”Trollkarlen från Oz” från 1939 på sätt och vis känns fräschare än den här historien, som utspelar sig innan Dorothy gör sin runda på den gula tegelvägen. I den fick den unga kvinnan ge sig ut på äventyr, flankerad av tre figurer som tror sig sakna mod, hjärta och hjärna.

Att även denna gång komma dragande med en ohel man som ska hitta sig själv är inte bara trist, det är också mycket svårt att känna någon värme för honom.

Trollkarlen i James Francos tappning är häpnadsväckande menlös, alla varggrin till trots. Detsamma gäller tyvärr för de flesta karaktärerna.

En liten porslinsflicka och en assisterande apa går att gilla men de tre häxorna reduceras tyvärr till typiska kvinnliga klicheér vars hjälplöshet i den krisiga stunden är om inte annat så ologisk. För är det inte märkligt att dessa kvinnors helt äkta magi övertrumfas av den enda mannens fejkade? (TT Spektra)