Ny bok
Bob Hansson: Halleluja liksom
Wahlström & Widstrand
Bob "Poeten" Hansson är tillbaka. "Poeten" eftersom det är positionen Bob Hansson så ogenerat skaldar utifrån, i bok efter bok. Poeten med P som i Potens ("Jag kommer på magen. / Jag kommer i henne. / Jag kommer på sängen nere vid fötterna när min / tunga är en ubåt mellan hennes ben.") eller Pratmakare ("man borde vara lite dalai lama / man borde vara lite povel ramel / åtminstone bli mordhotad av nazisterna / lite snäll så att det stör").
Exakt. För mig blir Bob Hansson ofta snäll så att det stör. Jag kommer att tänka på barden i Asterix-seriealbumen, han som alltid blir bunden och munkavlad vid ett träd när det mot slutet av äventyret nalkas helstekt vildsvin och dionysiskt dryckeslag.
Det är naturligtvis lätt att tycka lite synd om den där barden, som aldrig får vara med. Men samtidigt är ju alltsammans på skämt. Humoristiskt menat. "Halleluja liksom". Som alltså den här senaste Bob Hansson-diktsamlingen fått heta.
"Frid till hela världen ska komma. Men först något annat. Lite tjat." Så börjar boken. Och lite längre fram: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord ... Sen kom vattnet. Och någonstans att ha det."
Humoristiskt? Tja, det beror väl på vem som läser. För min del utgör Bob Hanssons poesi en märklig mix av självömkan och storhetsvansinne. I och för sig inga dumma ingredienser när det kommer till litteratur -- tvärtom.
Det är bara det att poeten Bob Hansson framstår som så bakvänt medveten om denna sin framtoning. Han skojar om sig själv. Han skojar om sina tillkortakommanden. Men han gör det på ett sätt som bara underblåser den självpåtagna frälsarrollen ytterligare: "Du vet inte hur många gånger jag gjort bort mig med / flit bara för att du inte ska vara ensam om det". Liksom.
Resten är distanslösa tudelningar av typen "jag har så svårt att urskilja er från varandra" eller "varför har ni inte det / viktigare saker att tänka på / än era misslyckanden?".
Premisserna klara. Jag och Ni. Toppat med en skara snutar som säger "Fel plats vid fel tidpunkt, otur grabben!" (apropå göteborgskravallerna häromåret, naturligtvis) samt en och annan hålögd kostymkille med "stadsjeepsaktiga brumfötter".
Voilá. Apostlagärningar -- eller poetisk aktivism -- anno 2005. Påven är död. Bob Hansson lever. Hur ska det sluta?