BOK
Hans Lindblad
Kärlek, tbc och liberalism. En biografi om Sven Wedén
Ekerlids förlag
Tage Erlanders sista val som partiledare blev en triumf för partiet som fick över hälften av rösterna. Men priset var högt. Den socialdemokratiska ledningen använde sig av en hemligstämplad diplomatrapport för att begå karaktärsmord på folkpartiledaren Sven Wedén som utmålades som en högerextrem krigshetsare. Långt senare avslöjades att diplomatrapporten inte på något sätt stödde de våldsamma angreppen på Wedén.
Den unge Sven Wedén var en engagerad antinazist. Politikern Wedén var en lika intensiv fiende till kommunismen. I den egendomliga politiska atmosfär som rådde i slutet på 60-talet likställdes antikommunism med högerextremism. Det var naturligtvis orimligt, men kom att drabba Wedén under hans korta tid som partiledare.
Wedén kom in förhållandevis sent i politiken. Det berodde på att han redan i de tidiga tonåren drabbades av tuberkulos, en sjukdom som den gången betraktades som nära nog omöjlig att bota och som ofta ledde till döden. Han vårdades i många år på sanatorium med kortare pauser av relativ friskhet.
Till det bästa i Hans Lindblads utmärkta biografi över Sven Wedén hör hans användning av de 800 brev som utväxlades mellan Sven och hans käresta och senare hustru Marianne under sjukdomstiden. Det kan inte ha varit lätt att ur denna enormt rika skörd av djupt personliga brev välja ut det som utan att kränka de tvås personliga integritet ändå kan ge en bild av deras kärlek och längtan under svåra, ensamma år.
I mitten av 40-talet var Sven Wedén friskförklarad och efter en kort sejour i en unghögerklubb kom han att satsa intensivt på folkpartiet, både kommunalt och rikspolitiskt. Redan 1948 i folkpartiets stora framgångsval kom han in i riksdagen och två år senare valdes han till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund – 37 år gammal (!).
I riksdagen kom han redan från början att spela en viktig roll i ett parti som dock totalt dominerades av sin ordförande Bertil Ohlin. Han engagerade sig inrikespolitiskt i bostadsfrågan, i pensionsfrågan och för jämställdhet. Han gillade aldrig att Ohlin gick samman med högern för att bekämpa en lagfäst pension och han blev överhuvudtaget alltmera kritisk till vad han såg som Ohlins alltför försiktiga och profillösa agerande. Men han anslöt sig ändå inte till dem som ville förmå Ohlin att avgå 1960. Han insåg att han var den enda tänkbara efterträdaren, men såg sig varken fysiskt eller psykiskt tillräckligt stark för att ta på sig uppdraget.
När Ohlin sedan avgick 1967 hade han emellertid ändrat sig. Men i själva verket var han fortfarande inte frisk och genomförde valrörelsen 1968 med en svår lungsäcksinfektion.
Opinionssiffrorna var i det längsta positiva. Men i valrörelsens slutskede skedde den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien. Wedén hade varnat för att detta kunde ske, men socialdemokraterna avvisade i det längsta den möjligheten. Efter invasionen vände man sig inte så mycket mot ryssarna som mot Wedén som utmålades som den som med sina varningar provocerat Moskva till inmarschen. Detta var nog sista gången socialdemokraterna lyckades utmåla oppositionen som utrikespolitiskt opålitlig. Med Palme som partiledare fungerade den hotbilden inte längre.
Sven Wedén var i sin samtid misskänd som alltför högerbetonad. I själva verket tillhörde han folkpartiets utpräglat socialliberala falang, visar Hans Lindblad. I den här biografin får han nu en senkommen upprättelse.