Hans Björn tillbaka med bravur

Under sina år i Linköping intog Hans Björn en framträdande roll bland konstnärerna. Han avsatte spår och var synlig på ett sätt som inte riktigt förekommer i dagens läge. Hans produktion utmärktes av en kombination av bredd och konsekvens och av ett tillvaratagande av ögonblicket.

När han nu visar en del av sina senaste verk, står han absolut att känna igen. Men det har också skett en utveckling. Dels har han jobbat vidare med den stil och de upplägg han ägnade sig åt på nittiotalet, dels har han fördjupat sig i ett bildspråk som utmynnar i vad som bland annat kan ses som ingångar till upplevelser via en sorts mönsterarrangemang.

Det här gäller inte minst teckningarna, som har ett tålamodskrävande anslag. Men belöningen har infunnit sig. De speglar avsnitt av kulturlandskap, där tider, miljö, karaktär och historia samsas i ett stilla, men ständigt pågående skeende som verkar bära på platsens alla minnesvärda berättelser.

Ett antal stora målningar visas. I förstone kan det verka som om de bygger på motsatser. Det är dock mer raffinerat än så. Processer som i ena ögonblicket verkar ha avstannat, fortsätter i nästa. En känsla av att i ena stunden befinna sig ovanför någonting, byts i nästa till en upplevelse av att stå inunder. I någon målning håller en struktur med sina kryptiska formler på att försvinna bort. I nästa andetag närmar den sig. Färgerna och den snygga hängningen sammanfogar de olika verken till en demonstration i balans och harmoni.

Åtta collage i svartvitt är avgjort vackra, ihoppusslade på ett sinnrikt och insiktsfullt vis. Den här utställningen är den bästa och mest genomarbetade jag sett av Hans Björn.