Utredningen kring Thomas Quick är gigantiskt omfattande och på alla sätt svårgreppbar. Mellan 1992 och 2001 erkänner han mer än trettio mord och sex olika domstolar finner honom skyldig till åtta av dem.
Nu, två decennier efter det första erkännandet, rivs den ena domen efter den andra upp. Thomas Quick har numer tagit tillbaka sitt ursprungliga namn, Sture Bergwall. Mitt i allt detta finns journalisten Hannes Råstams bok "Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare" som guide till varför det blivit som det har blivit.
Råstam gick bort tidigare i år och finns inte med aktivt i den debatt som kommit i efterdyningarna av boken. Men det som är intressant är inte att han på något vis försöker gå på djupet i Quicks sinne. Råstam är djupt medveten om de problem det skulle innebära och skriver: "Även om jag själv tror på Sture, inser jag att jag återigen har stött på uppgifter som är så fantastiska att de helt saknar värde utan ytterligare belägg."
Hannes Råstam var inte den typen av journalist. Han var bara intresserad av det som gick att bevisa med fakta. Och det är någonting som han konsekvent följer under hela sin resa med boken. Även om han är personligen övertygad om Quicks oskuld är Råstam väldigt tydlig med när texten lämnar den inslagna vägen och rör sig mer åt ett friare resonemang.
Bland alla dessa fakta utkristalliserar sig en nästintill kultliknande grupp kring Thomas Quick. Terapeuter, psykologer, förhörsledare, utredare och åklagare. Alla är övertygade om Quicks skuld, det gäller bara att hjälpa honom på traven att formulera sig. En grupp som bekräftar både sig själva och sina teorier. För de utomstående som halkar in i utredningen ter sig detta beteende minst sagt märkligt men få vågar säga emot. Fallet är för högprofilerat.
Hannes Råstam går fram som en ångvält och jag kan inte hitta en död sekund i boken. Han är metodisk och redovisande och går igenom, punkt för punkt, där utredningen brister eller där det finns motbevis eller tveksamheter. Kvar blir ingenting.
Mycket kritik har kommit i efterhand från bland annat Göran Lambertz och Claes Borgström, Quicks advokat under många år (båda två föremål för kritik i boken). De menar att Råstam varit väldigt selektiv i vad han valt ut att granska och att han enbart tittat på tveksamheter som passar hans egen tes. Resonemanget biter sig dock själv i svansen då Råstam använder förundersökningsmaterialet för att kritisera de faktiska domarna. Hade även tingsrätten haft tillgång till oredigerat videomaterial, originaldokument från rättsläkare, eller förhör som hamnat i förundersökningens svart hål, slasken (sådant som anses oviktigt), hade de nog inte heller kommit fram till någonting annat.
I princip allt av det som Thomas Quick dömts för, bygger helt på Quicks egna utsagor. En person som, tungt medicinerad, gång på gång enligt förhörsprotokoll och videoinspelningar får ledande frågor och ledtrådar tills historien stämmer något så när. Några tekniska bevis som binder Quick till något av brotten finns inte. Jag som läsare sitter fullständigt fast bland sidorna och förfasas över vad som faktiskt pågår. Det är sällan jag har läst någonting som är så precist och, egentligen, akademiskt analyserande och samtidigt så spännande.
Samtidigt som debatten kring Quicks skuld eller ej rasar på debattsidorna och Göran Lambertz och Leif GW Persson stångas i direktsänd tv har pendeln onekligen svängt. Sture Bergwall framstår i dag mer som ett offer i samma klass som de mördade. Om det är rätt och riktigt är svårt att ställning till, det svarar aldrig boken på. Gåtan Thomas Quick i sig får inget svar.
Men om man, som Hannes Råstam gjort, håller sig till fakta och det som faktiskt går att efterforska - var personer har varit, vad som sagts, och vilken information Quick de facto kunnat få tag på för att kunna göra sina beskrivningar - så blir fallet Quick en hårresande historia, och en stor sorg i svenskt rättsväsende. Det är bara synd att Hannes Råstam inte får vara med i debatten längre.