Puh! Äntligen tog "Förlåtelsen" slut. Och ursäkta, Hanne-Vibeke Holst, men vart tog det språkliga gestaltandet vägen?
Jag får bara inte ihop det hela.
Trots en uppenbar vilja att förse berättelsen med dramatiskt och verklighetsförankrat ramverk, trovärdiga karaktärer, rätta tidsfärger och emblematiska händelser, så faller hela romanen ihop som en hafsigt vispad sufflé.
Generande pladdrig, klichéklistrig och avtändande tunn. Inte alls i paritet med det brett upplagda (antika) ödesdrama Holst tänkt sig. Om hur arvet efter fäders och mödrars missgärningar, skuld, skam och svek hänger som kvarnstenar runt nya generationers halsar. Tills någon säger stopp och belägg, här krävs förlösning och försoning!
En envis förbannelse tycks hur som helst vila över den danska familjen Tholstrup. Från ockupationen 1940 och framåt är allt som har med relationer, heder och samvete att göra bara som förgjort. Lögn föder lögn. Hemligheter samlas på hög, bokstavligen i en skokartong, och äktenskap byggs på falska grunder.
Fäder vill (för det mesta) gott, men trasslar till det. Frustrerade eller förlossningsdeprimerade (okänsligt bemötta än i dag) 1950-talsmödrar får döttrar som i sin tur blir minst lika kassa mödrar, modernt karriärinriktade, som i sin tur får ? en dotter vid namn Sophie.
Som en dag i september 2011 tar till osedvanligt drastiskt iscensatta medel för att häva det förbannade förtigandet och släppa ut Sanningen ur Pandoras ask.
Visst hade "Förlåtelsen" kunnat bli en bra roman, åtminstone hyfsat läsvärd. Tyvärr blev den inte det.