Rollbesättningen går fort i medierna. Berättelsen kräver ett offer (vanligtvis en enskild), en skurk (en myndighet) och en hjälte. När den sistnämnde är journalisten själv är medierna ute på farligt vatten, argumenterar DN:s ledarskribent Hanne Kjöller i sin kritiska granskning av den egna branschen.
Om journalistens självpåtagna hjälteroll kombineras med en hårt vinklad historia där bara de uppgifter som passar in i den valda berättelsen presenteras får vi en farlig kampanjjournalistik.
Hanne Kjöller visar exempel på hur en "sanning" snabbt får fäste utan att de kritiska frågorna ställs. Kvällstidningarna tar ibland på sig rollen av ett slags medial rättsskipare. Det är en obehaglig tendens, särskilt i tider när allt kan spridas till oerhört många människor på mycket kort tid.
Kjöller skriver om till exempel den tvååriga flickan Haddile, vars öde snabbt seglade upp på medieagendan. Rollerna fördelades för fort, menar Kjöller. Den kritiska blicken saknades.
Samma sak i fallet med den SOS-sköterska som åtalades (och friades) efter att en person dött, när hon inte skickade en ambulans.
Mediernas vilja att hitta slagkraftiga "case” tenderar att leda till att den bild som presenteras förstärker ursprungstesen, på sanningens eller åtminstone komplexitetens bekostnad. Å andra sidan måste journalistiken förenkla för att kunna säga någonting över huvud taget.
Det är angelägna frågor Hanne Kjöller ställer och goda påminnelser för varje seriös journalist.
Ibland missar hon målet. Upprördheten över att färdiglagad lasagne visade sig innehålla hästkött och inte som angivet nöt avfärdar Kjöller som överdriven. Dels är det inte så farligt, dels borde man ha fattat det redan innan, resonerar hon. (Hon har ibland en på gränsen till nedlåtande ton.)
Min minnesbild säger någonting annat. En lögn uppdagades och en fortsatt diskussion väcktes om såväl mat som djurhållning och transporter. Det är väl utmärkt?