Hanna Nordenhök: Det vita huset i Simpang

Ångande grönska, överväldigande dofter, svarta fjärilar, jätteödlans rop, dunsen av fallande övermogen frukt. Och så den ofattbara hettan. Läsaren sugs in i en förförande, och förfärande, tropisk värld i Hanna Nordenhöks poetiska berättelse ”Det vita huset i Simpang”.

En kolonial värld, för detta är Nederländska Ostindien (Java) och tiden är 1930-tal fram till 1941, strax före imperiets kollaps och Indonesiens självständighet. I det vita huset bor en mor, ”Moeder”, och hennes barn, Zus och Gossen. Fadern, ”Pa”, är mest frånvarande, uppslukad av att sköta sin sockerplantage med tillhörande fabrik.

Inte heller Moeder – svenska och begåvad målare – är särskilt närvarande. Klimatet gör henne utmattad och tom, ensamhet och sysslolöshet kompenseras med alkohol. Hon gör sig oåtkomlig för den nyfödde sonen, hon får syfilis och tas så småningom in på mentalsjukhus.

Så utväljs Zus av Pa för den uppgift som ska bli hennes stora skuld: gossens överlevnad. Och så är han från första början prisgiven åt sockret, en osläcklig lystnad efter det söta som här finns i överflöd och överför en känsla av klibbighet till läsaren.

Vuxenvärlden upplevs ur Zus nyckelhålsperspektiv, obegriplig och gåtfull.

Tröst och tillflykt blir trädgården, där är Zus ingen och ”låter det vita solhjärtat vila”. Det heter också att det är trädgården ”som gör oss omättliga”. En symbolfunktion parallell med kolonialismen, som i den lilla världen i det vita huset tar sig uttryck i fysiskt utnyttjande, förnedrande och utstuderat godtycklig behandling av infödda barnjungfrur och tjänare.

Hanna Nordenhöks berättare är en kvinna i ett vintrigt Stockholm där släkttragedin får sin fortsättning i ännu en stum relation mellan mor och dotter. Kvinnans dementa mor, Kerstin, var en gång den Zus som skrev den anteckningsbok med svart vaxdukspärm varur avsnitt återges romanen igenom.

Hanna Nordenhök har utgivit två diktsamlingar och prosadebuterade 2011 med ”Promenaderna i Dalby hage”. Även det en roman om mor, syster och bror, om det undertryckta och dolda och om svek.

Det är för poesins språk hon finner nytt spelrum i sin nya bok. Det har en både suggestivt tilldragande och frånstötande skönhet – Nordenhök är sällsynt stilsäker.