Bo Strömstedt var unik som tidningsledare. Han behärskade hantverket in i varje detalj samtidigt som han hade en tydlig vision av vad han ville med tidningen.
Mina tydligaste minnen av honom handlar just om hans hantverksskicklighet. Han brukade sitta på Expressens centralredaktion under förmiddagstidningarna och korrekturläsa den tidiga upplagan, rätta stavningar och grammatik och ofta skapa nya och bättre rubriker.
Hans yttre personlighet var oföränderligt vänlig. Men man borde inte lura sig; han styrde med järnhand. Det sas ofta på Expressen att före Bos tid som chefredaktör var tidningen redaktionens kollektiva produkt.
Under hans många år som chef var tidningen omisskänneligt hans.
Han anklagades av somliga för att vara yttrandefrihetsfundamentlist. Det var avsett som kritik, men jag upplever det som hans främsta merit.
Expressens uppgift var att i varje stund pröva yttrandefrihetens gränser, inte gå över dem, men heller aldrig fegt vika undan.
Under mina första år på Expressen stötte jag ihop med en direktör i försäkringsbranschen. Han förklarade att han kräktes när han såg Expressen. Och Tage Erlander talade om Expressens ledarsida som ”denna degiga massa”.
Det var reaktioner som i princip gillades av Per Wrigstad, Strömstedts företrädare som chefredaktör. Strömstedts inställning i det avseendet var en annan. Han ville att hans tidning skulle vara respekterad. Det blev den också. Strömstedts politiska linje var i enlighet med vad som kan sägas vara en vänsterliberal konsensus, med stor förståelse för socialdemokratin.
Bo Strömstedt inledde sin verksamhet på Expressen som tidningens kulturredaktör. Hans ambition var att knyta alla yngre begåvningar inom kultlivet till Expressens kultursida. Det lyckades han också med.
Samtidigt vårdade han tidningens tradition att kultursidorna inte skulle vara något finrum utan en självklar del av hela tidningen, med ett språk som inte skulle skrämma iväg utan tvärtom engagera de många läsarna.
Själv var han en språklig virtuos. Men han skrev bara sällan själv i tidningen. Hans roll var att lyfta fram andras talanger, och om det behövdes lyfta upp deras insatser.
Det var flera år sedan Bo Strömstedt tystnade. Han hade då fått uppleva hur tidningens upplaga rasade efter hans avgång och en turbulent period med ständigt nya chefredaktörer som misslyckades att lyfta innehåll och upplaga.
Hans insats som chefredaktör var unik. Hans totala dominans över redaktionen var kanske också orsaken till det kaos som följde på hans avgång.
Ernst Klein var verksam på Expressen 1961–1990 då han blev Östgöta Correspondentens chefredaktör.