Richard Ekberg, hårteknikerna.
– Kan man känna sig sexig som man? Det känns som det är ett begrepp som kvinnorna äger.
Så inleder Richard Ekberg dokumentären "Vi säger inte tupé" som släpptes på SVT för tre veckor sedan. Därefter läggs fokus på kunderna Josef, Per, Oskar och Osama, där tittarna får följa med dem in i frisörsalongen. Här avhandlas allt från synen på hur man är sexig som man, till hur vissa människor hanterar sorg genom musik.
Till vardags arbetar Richard Ekberg på sin salong i Linköping, men i tre dagar flyttade han sin frisersalong till Östermalm i Stockholm. Dit tog han med två av sina vanliga kunder och två nya bekanta för att spela in i samarbete med ett produktionsbolag.
Idén till dokumentären var inte hans egen. Från början var det produktionsbolaget som kontaktade Richard om att de ville belysa manligt håravfall vilket han var tidig att tacka ja till.
– De hade en idé om att det här är någonting som man skulle vilja avstigmatisera.
Utöver detta fanns en annan vinkel som han lyfter fram.
– Män pratar inte med varandra, vi är inte så känslomässigt involverade i varandras liv utan vi ses, tar en bira och tittar på sport. Den här dokumentären blir som en katalysator till att man kan börja prata om de här sakerna, svarar Richard på en fråga kring projektets syfte.
I dokumentären ser man Richard trä av och på olika "hårsystem" på kunderna. Något som han tror är bra att visa.
– Man vill egentligen inte exponera något som inte representerar manlighet. Det behöver däremot inte vara att man är omanlig men att man inte känner igen sig själv. Det är något som jag tycker att dokumentären lyfter fram väldigt bra.
Richard Ekberg säger att dokumentären tog tre väldigt långa dagar att spela in på en herrsalong på Östermalm.
Att inspirera män att hitta tillbaka till att få känna sig fina verkar han ha lyckats med.
– Vi hade kunder som åkte hit från alla delar av landet även tidigare, men dokumentären har hjälpt till att uppmärksamma det vi gör. Vi har en annan approach kring hur vi jobbar med det jämfört med många andra och gör det på ett eget sätt, säger han.
Samtalen som är med i dokumentären är ungefär vad han hör under en vanlig arbetsdag.
– Det är klart att det inte är exakt så, men känslan är densamma som när vi inte spelar in och jag känner mig stolt över dokumentärens innehåll.