Ärligt talat: Judas Priest är, precis som större delen av den så kallade 70-talshårdrocken, en rätt obetydlig parentes i min personliga musikkonsumtionshistoria. Med lite god vilja kan jag nog klämma ur mig några takter av "Breakin' the law", men mycket mer är det inte. Som sångare har Rob Halford alltså inte sagt mig särskilt mycket genom åren. Som musikhistorisk modeikon är han däremot en av mina absoluta favoriter.
Så här är det ju:
En gång i tiden var Rob Halford en helt vanlig man, som gick till sitt alldeles vanliga jobb i en porrbutik i Birmingham, där huvudkundkretsen bestod av män som gillade läder och andra män. När han sen fick ett nytt jobb, som sångare i Judas Priest, plockade han helt enkelt med sig modet in i sin nya yrkesroll. I takt med att Judas Priest växte till ett av världens största heavy metal-band blev Halford hårdrockens främsta trendsättare, och plötsligt hade alla tajta skinnbyxor, läderkeps och nitväst.
Några år efter att Halfords läderbögsmode fått fäste kom glamrocken med sitt ännu mer osannolika tantmode: en orgie av leopardstrumpbyxor, översminkning, färggranna sjalar, bling-bling och hår sönderfrätt av väteperoxid och idog tupering.
Näst herrfotbollen är väl hårdrocken den genre med minst andel öppet homosexuella. Samtidigt är hårdrockarna samhällets mest metrosexuella subkultur där var och varannan går i skinnkeps eller damunderkläder. Fascinerande är bara förnamnet.
Halford-modet är inte så svåranalyserat. På 70-talet visste människor i allmänhet, och hårdrockare i synnerhet, inte riktigt om att det existerade bögar och än mindre bögklubbar. Hårdrockarna tänkte, med visst fog: "motorcykelkläder, nitar, rakat huvud, aggressiv sång" = "stenhård machokille". Och Rob Halford själv väntade till 1998 innan han mer officiellt avslöjade att han faktiskt varit gay hela tiden. Något gayvärlden så klart hade fattat hela tiden, och gottat sig åt när deras läderklubbsmode spred sig på hårdrocksarenorna världen över.
Glamrocksmodet är svårare. Jag tror att det helt enkelt kan handla om att hårdrocken en gång i tiden var vår mest provocerande musikstil, och när publiken hade vant sig vid nitar, fladdermöss och köttkastande fick man ta till det mest kontroversiella man kunde komma på: att klä sig som tjejer. Och mycket riktigt, till och med Siewert Öholm gav upp.
Hur är det då i dagens upplysta samhälle, undrar vän av ordning. Vad gör hårdrockare som tycker att det är otäckt att se tjejig eller bögig ut, nu när de vet var attributen kommer ifrån? Jodå, det finns en plats för dem också. De har mysbyxor och spelar grindcore.