Under nio dagar i månadsskiftet augusti/september varje år förvandlas Black Rock-öknen i Nevada till en pulserande tillfällig metropol av 75 000 människor, fantasifulla konstverk och musik. Burning Man skiljer sig från alla andra festivaler. Hit kommer världsartister men ingen får marknadsföra sin medverkan där, de största namnen inom konstvärlden är på plats men samma regel gäller dem. Alla är där på samma villkor och alla är lika mycket värda. Alla ekonomiska transaktioner är förbjudna under festivalen. Det avslutas med ett jättelikt bål då "The Man" eldas upp. Efteråt plockas allt bort och inga spår finns kvar.
– Man skulle kunna beskriva Burning Man som en fungerande anarki, säger Mattias Löw.
Med start 29 november kommer han att visa sina imponerande bilder från Burning Man på Passagen i Linköping. Det är en fantasieggande värld som visas upp.
– Det började med att jag snackade med Lars-Ove Östensson (Passagens chef, reds anm.) om Burning Man. Jag ju varit där flera gånger så han frågade mig om jag ville göra en fotoutställning. Vi bestämde att göra ett försök men jag kände att det måste vara stora bilder. Det ska vara ramfritt för det ska kännas som man deltar i den miljön, säger Mattias Löw.
När Burning Man diskuteras brukar det i huvudsak handla om två beskrivningar. Antingen om kärlek, andlighet och skaparlust eller om utflippad fest, nakna människor och droger. Båda sidorna finns definitivt representerade men Mattias Löw menar att det seriösa absolut överväger på Burning Man.
– Burning Man är väldigt extremt på många sätt. Många tror att det bara handlar om droger och orgier men så är det verkligen inte. Jag har varit där fyra gånger. Både tidigt när det bara var några tusen på plats och på senare år. Det är en väldigt tillåtande, kärleksfull och andlig stämning.
Mattias Löw kom i kontakt med fenomenet redan på 90-talet i Los Angeles.
– Jag studerade film på UCLA då och kom i kontakt med många spännande människor. Det var healers från New Mexico och det hände mycket spektakulära grejor. De här människorna var också drivande i de tidiga upplagorna av Burning Man. Det kändes väldigt äkta för mig då och det var lite kring detta som Burning Man föddes.
– Det är ju en helt galen grej egentligen, mitt därute i öknen men kärnan är ändå kvar. Det finns en universiell känslighet som det fortfarande kretsar kring trots att det vuxit så oehört mycket. Den här känslan av att tillhöra nåt större, säger han.
Det finns ju kritiker som menar att det blivit för stort, för "corporate". Hur ser du på det?
– Jag tycker inte att det håller att säga att det var bättre förr. Bara att det var annorlunda. Det finns fortfarande någonting som lockar, det är inte bara nakna rumpor. Burning Man fungerar också som en bra ventil oavsett vad du sysslar med resten av året. Ingen har något att förlora däremot får du en väldigt massa bra möten med olika människor. Det är en väldigt hög densitet på upplevelsen av Burning Man.
Idén med ett svenskt Burning Man har dykt upp med jämna mellanrum.
– Jag är inte säker på att det skulle funka. Att ge är till exempel inte naturligt i Sverige. Här finns ett transaktionstänk som genomsyrar väldigt mycket. Om du bjuder folk på krogen så förväntas den andre bjuda tillbaka. Så fungerar inte Burning Man. Kanske kan det gå på sikt, det finns en ny generation som förstår och lär sig.
Mattias Löw har tillbringat mycket tid i Indien, hans fru och medarbetare Reshma Mansuri Löw är därifrån. Det är också Indien han tar upp när han ska försöka beskriva hur Burning Man fungerar.
– Det är lite som Indien fast med kramar. Det är ett kaos, det fungerar men går inte riktigt att förklara hur, skrattar han.