Vi har få artister av Sven-Bertil Taubes dignitet, med en sådan historia och status. Självklart kan det bidra till konsertupplevelsen, som kanske till och med infinner sig automatiskt innan han själv kommit ut på scenen…
Jag är full av respekt inför estradören Taubes konstnärskap, hans gestaltning genom fraseringar och artikulation. Imponerande är också Nordahls arrangemang och skickliga pianospel. Men det blir inte alltid ett fruktbart möte dem emellan, de musicerar liksom parallellt och vid sidan av varandra.
Nordahl har fått mycket applåder för sina orkesterarrangemang av Evert Taubes visor. Det är välförtjänt, men arrangemangen på skiva och vid denna konsert gör ibland visorna till något de inte är. Många harmonier känns sökta och det lutar bitvis åt det pretentiösa – något som definitivt inte kännetecknar visgenren!
Det finns förstås exempel på motsatsen: i ”Änglamark” understödjer Nordahl Taubes ord och musik, utan att konkurrera om uppmärksamheten. Detsamma gäller ”Fragancia” och ”Stockholmsmelodi”. Allra bäst är den magiska ”Sjösalavår” – en fantastisk text och en underbar melodi!
Visor måste inte framföras ortodoxt med en akustisk gitarr. Givetvis är det ”tillåtet” att närma sig den ojämförlige Evert Taube (endast Olle Adolphson är i nivå med honom) från flera håll, Nordahls variant är en av många.
Far och son Taube är båda nationalmonument. Sven-Bertil är inte en länk till traditionen – han ÄR den! Tillsammans med Nordahl får han stående ovationer. Men kvällens huvudsakliga poäng är bara det faktum att Evert Taubes sångskatt alls framförs - dessa sånger får aldrig tystna och glömmas bort!