Den excentriske miljardären Howard Hughes var en av 1990-talets största kändisar. Flygare, industrimagnat, regissör och äventyrare. Vid 53 års ålder drog han sig undan från världen, medan myten om honom bara växte.
Många har försökt slå mynt av gåtan Hughes. 1971 lurade författaren Clifford Irwing i bokförlaget McGraw-Hill att han hade fått Hughes uppdrag att skriva en biografi. Irwing chansade på att Hughes inte skulle ge sig till känna, whatever happened.
Lasse Hallströms film "Bluffen" bygger alltså på en true story. Men storyn är för bra för att vara sann. Jag kan bara inte tro att förlaget så lättvindigt lät sig duperas av de tre charlatanerna Irwing, hans fru Edith och medhjälparen Dick Suskind.
Det hindrar inte att Hallström bjuder på småputtrig underhållning. Det är kul att se hur den ena lögnen tvingar fram den andra och får Irwing att spänna bågen högre och högre. Det är bara en tidsfråga innan strängen brister och allt uppdagas. Richard Gere i huvudrollen gör knappast Irwing trovärdig, men förser honom med charm och komisk timing. Ännu bättre är Alfred Molina i rollen som den ständigt stressade och kissnödige medhjälparen.
Jag gillar också att chanstagaren och presidenten Richard Nixon dras in i filmen. Det ger en bra fond. Alla lurar alla, det är Hallströms budskap.
Men "Bluffen" lyfter aldrig. Hallström är en god hantverkare, men ingen konstnär som vill gå på djupet. Tragiken i historien sveper han bara förbi.
Musiken ger rätt tidsfärg. Både originalmusiken av Carter Burwell och låtarna från Stones, Creedence, Richie Havens och Buffalo Springfield.