Häxmästaren Alfred Hitchcock gick sällan ut på knock. Det behövdes inte. Publiken stod ut med det långsamma berättandet i början på filmerna eftersom den visste att det tids nog skulle bli nagelbitarspännande. ”Fönstret mot gården” med en gipsad James Stewart i huvudrollen är ett bra exempel.
Håkan Nesser är samma andas barn. Han är inte heller någon slugger, hans romaner är ganska oblodiga, men vi som följt honom genom åren vet vad vi får: cirka 400 sidors intelligent underhållning. Godmodigt berättad, kryddad med gamla fina ord som ”mossbelupen”, ”brallis” och ”köksutensilier”. (Dock inte ”obsolet” eller ”luguber” denna gång, omväxling förnöjer).
”Levande och döda i Winsford” är Nesser när han är som bäst och ett klart fall framåt jämfört med förra sommarens lite avslagna ”Styckerskan från Lilla Burma”.
Berättelsen cirkulerar kring 55-åriga Maria, som tillfälligt hyr ett gammalt hus på heden i Winford, Somerset, England. Hon tar långa promenader med sin hund Castro, en rhodesian ridgeback. Winford, som faktiskt existerar i verkligheten, är vindpinat, regnigt och dimmigt, ett landskap vi känner igen från Maardam, den fiktiva fonden i Nessers tidiga spänningsromaner.
Maria gömmer sig för omvärlden, men gör samtidigt vad hon kan för att ta reda på sanningen om hennes man, litteraturvetaren Martin. Historien rör sig framåt i skilda tidsplan. Den går tillbaka 30 år i tiden och sätter ett författarkollektiv i fokus, den berättar om en resa med förhinder som Maria och Martin påbörjade för mer än en månad sen. Men mest får vi följa Maria på de många vandringarna över kullarna i Windsor. Under dessa tar hon sig tid att reflektera över sitt liv och bestämmer sig i alla fall för en sak: hon ska överleva sin hund.
Frågorna som hon brottas med är eviga. Kan man fly från sitt gamla (förljugna) liv? Går det att börja om fastän man levt mer än halva sitt liv? Hinner det förflutna alltid i fatt dig?
Maria får förvisso svar. Men tyvärr i senaste laget.