Fåfängan har fått Gunnar Harding att vilja minnas. Den och ”en gammal mans behov att tala om var han kom ifrån och om den epok han levat i”.
Han garderar sig nogsamt. Förutskickar få nerslag i det inre livet och egna diktandet; dessbättre infrias inte detta. Att stora delar av ”Mitt poetiska liv” följer jazzentusiasten, uttolkaren, redaktören, kritikern och översättaren Harding i spåren, innebär inte att diktaren Harding försvunnit helt. Ett tjugotal diktsamlingar, senast ”Blues för Jimmy” (2012), ingår i den digra bibliografin, och hänvisningar och utdrag är naturligtvis lika ofrånkomliga som nödvändiga.
Mer sparsamt förhåller han sig till privatlivet, och offentliga konflikter berörs självkritiskt. Även när Harding tycks nödd och tvungen att bita ifrån, så viker han gärna av med en ”estetisk piruett”, eller med en av de många mycket underhållande anekdoterna.
Livet börjar i Sundsvall, 1940. Året därpå får fadern läkartjänst på Beckomberga, därefter som barnpedagog på Ericastiftelsen. Modern, utbildad sophiasyster, framställs som mild, i motsats till sin temperamentsfulle make.
Uppväxtåren i Bromma känns som ”slutet av en gammal era, en tid när spårvagnarna var små och blå … En värld av golfbyxor, skolmössor, flickor med flätor, barnförlamning … propellerplan, Hagaprinsessor. Och över allt detta härskade Gustav V”.
Tidsbilderna förändras med det omdanande 1950-talet. Gunnar vantrivs i skolan, ritar serier, ser matinéfilmer, slukar Dumas och fängslas av ordens musik. Som tonåring upptäcker han New Orleans-jazzen. En livslång passion.
Gymnasiet fullföljs efter diverse parenteser. Han träffar blivande hustrun Lotta, och drabbas av ”fränheten, dynamiken och känsloutlevelsen” i Allen Ginsbergs ”Howl”. Jacques Prévert leder vidare in i poesin och språket. Liksom husgudarna Guillaume Apollinaire och Blaise Cendrars.
I lumpen lär han sig rida. En färdighet som drygt tjugo år senare kommer väl till pass vid ett besök på författaren Robert Blys amerikanska farm, tillsammans med Tomas Tranströmer.
Universitetsstudier föder nya bekantskaper. 1960-talets poetiska nyenkelhet lockar, men dragningen till det bildrika och visuella, till ”musikaliteten, magin, sensualismen och … den skapande fantasin” är större.
Utökade kontakter med svenska författare, engelska undergroundpoeter, rysk futurism och amerikanska diktare breddar fältet ytterligare. Det dramatiska året 1968 är han stipendiat i Iowa – och ”befrias som poet”.
Redaktörskapet för FIB:s Lyrikklubbs tidskrift ”Lyrikvännen” under fyra år i början på 1970-talet blir en definitiv inträdesbiljett till det etablerade kulturetablissemanget. Hardings egen resumé låter dock roligare:
”Största delen av 1980-talet kom jag annars att tillbringa på turnéer med muntra jazzbohemer eller i samarbete med unga skådespelare och spränglärda bibelöversättare.”
Jag läser ”Mitt poetiska liv” (här alltför rumphugget presenterad) med mycket stor behållning. En subjektiv exposé, som gör halt vid 1980-talet. Fullmatad med namn på vänner och kollegor. Till själ och hjärta fylld av beat. Och tradjazz.
Mellan åren 1981 och 1989 är Gunnar Harding medlem av Bibelkommissionen.