Gunilla Thorgren: Ottar och kärleken

"Jag drömmer om den dag då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning."

Så såg den ut, Elise Ottesen-Jensens vision om ett nytt samhälle.

Född 1886 och näst yngst av arton (!) barn i en konservativ prästfamilj i Stavanger, verkade hon i en värld där kvinnor inte fick rösträtt förrän 1921 (Sverige), där upplysning om preventivmedel var förbjuden och rätt till fri abort dröjde till 1975 - två år efter Elise Ottesen-Jensens död.

Elise var rebell sen barnaåren, blev brinnande feminist och förkämpe för förtryckta arbetarkvinnor, de som ständigt ställde frågan "Vad gör de rika för att undvika att få så många barn som vi fattiga?"

Elise Ottesen-Jensen - kallad Ottar - är sannerligen värd att aktualiseras och att lära känna närmare.

Med "Ottar och kärleken" vill Gunilla Thorgren, så gott det låter sig göras, ge hela bilden av den modiga kvinna som blev Sveriges stridbara sexualupplysningsapostel och gav oändligt många ett bättre liv.

Pionjärer i den svenska debatten var Knut Wicksell och Frida Stéenhoff - först med en feministisk ideologi. Och Hinke Bergegren.

En föreläsning han höll 1910 ledde, paradoxalt nog, till lagen som förbjöd upplysning om preventivmedel!

Ottar var sålunda varken den första eller enda socialpolitiska reformkämpen men unik genom att hennes perspektiv alltid var de fattiga kvinnornas och barnens, konstaterar Gunilla Thorgren.

Elise jobbade som journalist i Bergen när hon mötte sin stora kärlek, den svenske syndikalisten Albert Jensen.

Så småningom slog de sig ned i Stockholm, där de båda fick syndikalistiska Arbetaren som plattform.

Ottar har tydligen mörkat mycket av sitt privatliv, men Thorgren berättar respektfullt om förlusten av älsklingssystern, barnet som dog och Albert som fann en annan kärlek.

1926 började Ottar resa omkring och hålla upplysningsmöten - och i skymundan prova in pessar. Avgrunder av okunskap öppnades; sexuell nöd, övergrepp, lidande och ångest talar på ett gripande sätt ur de brev som skrevs till "Kära fru Jensen".

Förskräckande är motståndet från svart- och vitmännen, det vill säga präster och läkare.

Ett mörkt inslag i bilden av Ottar: under 20-talets början smittades hon av rashygieniska idéer och pläderade för sterilisering och dödshjälp till "de ofullkomliga".

"Ottar och kärleken" är en kronologiskt regelrätt biografi, lite torr emellanåt och väl generös med långa utdrag ur böcker och tidningsartiklar. Men med engagemanget ökar också Gunilla Thorgrens närvaro i texten. Och jämförelser med hennes egna erfarenheter av kvinnokamp - hon utgav boken "Grupp 8 och jag" 2003 - är tänkvärda.