Min vän Charlotte
Regi: Gary Winick
Svenska röster: Elin Klinga, Axel Karlsson, Norea Sjökvist
Filmstaden i Linköping
I den amerikanska spelfilmen "Min vän Charlotte" agerar verkliga skådespelare och digitalt animerade djur sida vid sida. Det är en barnfilm som innehåller trevliga ögonblick om vikten av att hålla sina löften. Samtidigt är den en enkel, okomplicerad introduktion till livets gång och kampen för tillvaron.
Men träsmaken gör sig påmind. Filmen är på tok för lång och borde klippts ner. Dessutom har producenterna inte lyckats förena berättelsens två olika världar: människornas och djurens.
Det största problemet med "Min vän Charlotte" är de konservativa och kvävande personerna, som är kopierade rakt av ur E R Whites barnbok "Fantastiske Wilbur" från 1952, filmens litterära förlaga. Den idealiserade familjebild som då fungerade i bokform, och än i dag kan uppskattas, framstår på film 2007 som malplacerad, banal och stereotyp.
Lättare går det att uppskatta djuren, som till skillnad från sina konturlösa hussar och mattar begåvats med karaktär, färg och kynne. Som om de vore av kött och blod. De tekniska fullträffarna i filmen är många och redan i inledningen sitter grymt- och nöffljuden, böket och stöket klockrent.
Grisen Wilbur agerar ömsom som en hund, ömsom som det svin han är. I den svenska versionen ger Axel Karlssons pigga röst liv åt kultingen, som växer och blir medveten om att han och ingen annan i ladugården kan serveras som knaperstekt bacon eller rimmad julskinka.
Upplevelsen av spädgrisens oro blir starkare tack vare Elin Klingas medverkan. Som den verbala spindeln Charlottes stämma talar Klinga dovt och bestämt. Samtidigt som hon berättar väver hennes karaktär nät och ord. Då råder det ingen tvekan om att löften kommer att hållas. I såväl djurens som människornas världar. (TT Spektra)
Mikael Nilsson