Om det varit möjligt hade jag velat se den här utställningen tillsammans med de av mina släktingar som var vuxna redan på tjugotalet. Då skulle jag ha frågat dem vad de fick veta, vad de tog reda på. Och om hur det kändes när de fick veta det de inte känt till.
Grät de, som Roy Anderssons pastellgrå par i utställningens soffa? Blev de arga? Och hur var det att sedan leva sin vardag med åskådarens skuld?
Från min plats i tiden ter det sig självklart att önska att mina egna anfäder och anmödrar hörde till de orädda kritiker som citeras i utställningen. De som såhär i efterhand får skänka lite hopp bland alla skrämmande protokoll, lagtexter och utdrag ur forskningsrapporter.
Alla texter, bilder och dokument är autentiska, från tiden. Det ger en trovärdighet och tyngd som får mig att svälja och vämjas men också att högakta de klarsynta och modiga, de censurerade och fängslade.
Utställningen uppnår med råge sitt syfte att komplicera bilden av det rättrådiga och neutrala Sverige och ifrågasätta hur det hela började.
Grums och stank stiger från en dåtid alltför nära min egen när jag inser att idéerna om rasernas olika värde hade sitt ursprung här och först senare spreds till Tyskland.
Att det i den tidens Tyskland inte främst var unga hannar med hårda skor som anammade irrlärorna, utan högutbildade ledargestalter i samhälle och näringsliv som där fann medel för att stärka och behålla sin makt. Och att idéerna fick fäste i folks vardag på grund av en krismentalitet, en uppgivenhet som gjorde att många längtade efter auktoriteter och enkla lösningar.
Associationer till senare diktatorer och pågående konflikter är oundvikliga och efteråt tänker jag att klimatförändringen kanske är vår nästa kris. Vår nästa möjlighet att låta humanism och tolerans besegra dumhet och blind lydnad.
Fotnot: Utställningen är producerad av Studio 24 på uppdrag av Forum för levande historia.