Norrköpings konstmuseum har blivit den svenska konstscenens främsta uttolkare av Isaac Grünewald och hans konst. Museet äger några av de främsta verken av honom och nu visar man en utställning om hans scenografi och offentliga utsmyckningar. Det är ett rikt skissmaterial och utkast till några av de mest omstridda verken i den svenska modernismens historia under 1900-talet första årtionden.
En stor del av utställningen upptas av skisser till operan "Simson och Delila" som sattes upp på Stockholmsoperan 1921. Under 1920 arbetade Grünewald med scenografin och samtidigt installerades för första gången elektrisk strålkastarbelysning i den anrika lokalen. Isaac Grünewalds färgstarka expressionistiska måleri i Matisses efterföljd hade retat gallfeber på den mer konventionella kulturpubliken och när han gjorde en scenografi i kulturkonservatismens högborg Operan blev reaktionerna häftiga. När man nu ser skisserna så är de redan historiska dokument. De ger bilden av Isaac Grünewald som en fullfjädrad scenograf med ett högt uppdrivet färgspråk som i strålkastarskenet gav ett festligt och tempofyllt intryck och som kom att betraktas som den moderna scenkonstens genombrott i Sverige. Föreställningen blev en stor succé och spelades i mer än tre år! Det betydde att modernismens konst upptäcktes av en ny stor publik.
Även om Grünewalds verk möttes av lovord följde trots allt en infekterad antisionistisk debatt, något som ständigt följde den stridbare konstnären, men han kom trots detta att få många uppdrag och gjorde scenografin till ett tjugotal uppsättningar.
En annan del av utställningen visar skisserna till vägg och takmålningar i Konserthusets lilla sal i Stockholm, Grünewaldsalen. Konserthuset ritades av Ivar Tengbom, som uppdrog åt den radikale konstnären detta känsliga uppdrag. Han löste det med en serie bilder om musiken med en plafond med Apollon spelande på solstrålarna och därmed givande musiken till människorna. De stora skisserna är monumentala men konstnären har skapat dem med ett bildspråk som återgår på barocken och han har använt bland annat Rubens, Michelangelo och Tizian som förebilder. Dessa målningar hyllades samfällt av kritikerna.
Men Grünewald fick endast ett ytterligare uppdrag och det var i det av Ivar Tengbom ritade Tändstickspalatset. Han deltog i många tävlingar om de stora uppdragen men dessa vanns av andra konstnärer.
Själv gjorde Grünewald 1918 ett förslag till en målning i Nationalmuseums trapphall, sedan Carl Larssons förslag "Midvinterblod" ratats. Den stora målningen "Stad och land" hänger centralt på utställningen, skamfilad och sliten, sedan den förvarats provisoriskt under nästa 90 år. Målningen väckte uppseende men intresset från Nationalmuseum var obefintligt. I målningen kontrasterar han land och stad, staden med kantiga former och naturen med runda former. Det är en mycket kraftfull monumentalmålning, som skulle ha kunnat bli ett mästerverk i svenskt monumentalmåleri.
Det är en konsthistoriskt intressant utställning, stark i färgen och fylld av häpnadsväckande energi.