Teater
Kung Domalde
Gästspel av Västanå teater
Skådespelare: Jakob Hultcrantz Hansson, Hanna Kulle, Titti Hilton, Yngve Dahlberg
Regi och manus: Leif Stinnerbom
Sagateatern, Linköping, 8/4
Västanå teater är kända för att gestalta den folkliga kulturen, med anspelning på historia och sagotid. I musik, koreografi, scenografi, lyckas man ofta fånga ett väsen och en kraft som ligger långt från den vanliga teaterscenens uttryck.
Med Kung Domalde tar man sig an det antika dramats tyngsta tragedi: Kung Oidipus. Men man draperar honom i fornnordisk saga och myt. Namn och platser byts. Men i allt väsentligt är det Sofokles drama vi möter.
En viktig skillnad är slutet som i originalet driver Oidipus i irrande landsflykt, för att sedan dyka upp i ett senare drama. Medan i denna version den tragiske hjälten dödas och offras till gudarna som bot för de synder som begåtts, lite mer i forgermansk anda skulle man kunna säga.
Spelet byggs upp med suggestiva medel. Musiken, klangen är en viktig källa till stämningen. Den styr också tempot. Den manar fram tyngd men också lek och dans. Sången, med sitt korallliknande ledmotiv, blir rösten som varslar om det onda som ska komma. Men den förmedlar också sorgen och smärtan. Just det känslomässiga uttrycket är något som jag ibland saknar i enskilda skådespelares insatser. Men musiken bär ju bakom scenerierna.
Ljuset är dunkelt och ibland väller rök upp i det tempelliknande rummet, som samtidigt är ett skepp. Det för tanken till ritual; tidlöst bevekande av gudar och andeväsen. Även i detta leder ljudet vägen, med tunga trummor och vinande metallskålar som meditativa och mystiska ljudbilder.
Jag skulle önskat mig en större scen där rörelse och rymd hade kunnat få dramat att växa i sina mer intuitiva dimensioner. Nu blir det, trots musiken, ändå texten, dialogen, som blir det helt centrala.
Vad blir då skillnaden med en nordisk Oidipus? Omgestaltningen är ett utanverk som inte tillför väsentligt nytt innehåll. Tolkning och iscensättning hade kunnat göras liknande på originaltexten. Men det intressanta är att vi får en glimt av det gemensamma, arkaiska trådar som förenar fornnordisk och forngrekisk föreställningsvärld och mytologi.
Jag är oklar över om detta varit huvudsyftet och jag tycker inte spelet gör tydligt vad Oidipus i grunden handlar om?
Det grekiska dramat (liksom fornisländska sagor och myter) genomsyras av det ödesbundna i allt skeende. Människan står svag och utlämnad mot gudar och större krafter som driver tillvarons spel. Det finns ingen tröst, ingen nåd och inget hopp att finna. Allt kretsar kring hur man hanterar och möter detta. Hur man står pall i ödets stormar. Läs Sofokles och begrunda.