I den lilla gallerilokalen i Krogen Amerika visas till och från utställningar som vore värda en långt större uppmärksamhet än vad som är fallet. Helena Bergenruds torrnålar är ett sådant exempel. Här förekommer den djupa, tilltalande svärta som ofta utmärker torrnålsgravyrer. Även ett tämligen annorlunda bildspråk står för en av de intressanta beståndsdelarna.
Varje bild utgör essensen av en berättelse. Varje bild hävdar också med självklarhet sitt revir gentemot de övriga. Hos de flesta har en underfundig humor tillförts. Därutöver är en viss utsatthet ett genomgående drag hos de varelser som presenteras. Men utsattheten är inte kuvande. Till och med hos de små, fysiskt marginella, finns ett slags stoiskt mod, en orubblighet. Som exempel kan nämnas "En syrsas vintersång". En något vampyrliknande syrsa sjunger med hänförelse livets lov, trots att den efterlängtade årstiden befinner sig långt borta.
Bergenrud har lyckats frammana sommarnattsstämning såväl som kruttorr ökenstämning och vackert kvällsljus. Torrnålstekniken kräver sin konstnär för att utfalla till belåtenhet. Erfarenhet och tålamod, liksom förmåga att fortlöpande välja bort det som kanske inte håller, är egenskaper en torrnålsgravör måste besitta. Det gör Helena Bergenrud. Hon äger också en talang för att stanna vid de tillspetsade ögonblick som formar tillvaron.