Att kalla honom nyskapare är ingen överdrift. Det där typiska gitarriffet som alla känner igen och som alla rockgitarrister har på sin repertoar, det är hans uppfinning. Berry har varit noga med hur det ska utföras, det är kul att på Youtube se honom läxa upp sin namnkunnige lärjunge Keith Richards.
Jag har fått uppleva ett par av hans konserter, och det ska medges att han i modern tid inte lyckats motsvara det han gjorde förr. Men hans stjärnstatus är av den digniteten att man bara gapar: ”där står han, kolla – legenden, the originator!”
Under sin storhetstid var han en orädd showman, som förmodligen fick många att studsa till inför något så annorlunda. Det finns filmklipp från gamla TV-shower där han kompas av förskräckta vita farbröder, men han låter sig inte bekomma utan gör sin grej fullt ut, med duck-walk och allt.
Men Chuck Berry är också en fantastisk historieberättare. Miljöerna och situationerna han skildrade tilltalade även 50-talets vita tonåringar, de kände igen sig och hakade på, och därför var han bland allt annat även en murbräcka för de vattentäta skott som fanns mellan raserna. Det är musikhistoria som handlar om mer än ren och skär underhållning.
Mer än någon annan – jämsides med Little Richard – har han satt spår i all rockmusik som förekommit sedan dess. Mer än Elvis, mer än Beatles och Stones (som för övrigt knappast blivit det de blev utan hans input). Hans sånger finns i vårt DNA. När vi i bandet Chuck Berry Mania frossar i hans repertoar blir alla glada! Och inte bara de i vår egen generation.
Chuck Berry, the one and only: grattis och tack!