BOK
Grace McCleen
Det förlovade landet
Övers: Lena Torndahl
Forum förlag
Hon blev nyligen, av en tidning, utnämnd till en av de fyra mest lovande unga brittiska författarna. En av dem vi bör hålla ögonen på. Och efter 341 sidor i "Det förlovade landet" är det bara att skriva under på att walesiskan Grace McCleen är värd att fortsätta följa. Hennes debutroman är en köksbänksrealistisk blodfylld, tankeväckande bok full av, insikter och magiskt tänkande.
Den som står för det magiska tänkandet är tioåriga Judith som lever tillsammans med sin far. Rättesnöret de har är Bibeln. I den lilla församlingen som väntar på jordens undergång, och längtar till guds förlovade land, har de sina få vänner.
Judith är bokens berättare och det är genom hennes ögon vi möter omvärlden. Mobbarna, de svårförstådda vuxna, Gud och den döda mamman. Alla finns de där och Judith försöker behärska denna märkliga skara. Hon gör det genom att, på sitt rum, bygga en låtsasvärld av pysselgrejor och skräp. En värld hon kallar ”Det förlovade landet”.
När hon en dag ber Gud om så mycket snö att hon slipper gå till skolan för att möta sina mobbare, lägger hon bomull över sin sagovärld och ber. På natten börjar snön falla ymnigt. Kan hon utföra mirakel? Kan hon förändra världen med hjälp av sitt förlovade sagoland? Själv är hon övertygad.
Det är svårt att låta ett barn vara berättare i vuxenlitteratur, svårt att hitta rätt språk, tankar och slutsatser på rätt nivå. Men Grace McCleen lyckas hyfsat väl. Judith är sällan något annat än sig själv, en rädd förundrad tioåring. Hon drar in oss i sin berättelse med självklar pondus. Och när vi väl gläntat på dörren till "Det förlovade landet", då är vi kvar där så länge vi får.