Det är inte debattören och polemikern Göran Greider vi möter, men heller inte – paradoxalt nog – så mycket poeten, i denna författarens tionde diktsamling.
Han säger det själv:
"Jag föddes helt enkelt inte till poet.
Inte heller till opinionsbildare
eller chefredaktör i provinserna.
Så vad föddes jag då till?
Måhända cafébesökare, i februarisol,
när folk på trottoaren därnere
kastar sina långa smala
underbara Giacomettiskuggor."
Det är förstås skrivet med viss ironi, men raderna säger också något om vad det är för bok Göran Greider har skrivit.
Han intar betraktarens position, utsiktspunkten är oftast Stockholmsförorten Årsta. Från sin lägenhet blickar han ut över människorna som passerar: taxichaufförer, alkoholister, vaktmästaren, barnen, den psykiskt sjuke i våningen ovanför. Vanligt folk.
Det är ett sätt att få syn på Sverige. Det som var och det som är. Dikterna är skrivna under en lång tidsperiod och såväl Anna Lindh-mordet som Håkan Juholt-drevet skymtar förbi. Liksom många andra. Göran Sonnevi och Zlatan. Saddam Hussein.
Då och då träder en skarp bild fram, och det finns något sympatiskt i den iakttagande position Greider intar, som vid cafébordet i citatet ovan. Men den bilden rymmer också diktsamlingens svaghet, nämligen det förströdda, till synes slumpmässiga i vad som kommer i författarens väg. Ibland blir det bra, ibland inte alls lika bra, och det är svårt att hålla koncentrationen på topp under bokens drygt två hundra sidor.
Eller som han säger i några andra rader som skulle kunna vara en beskrivning av både bokens förtjänster och dess brister:
"Jag skriver, skriver, skriver …
det är väl inte så noga
vad, egentligen, det
viktiga är det där fönstret
som står öppet –"