Ni känner igen konceptet: kändisar träffas i trevlig miljö, gärna slott, skärgårdsvillor eller rustika gotländska gårdar för att lära känna varandra. Ibland gör de saker tillsammans, de skulpterar eller bakar eller kör go-cart. Ibland sjunger de för varandra eller tävlar mot varandra. Ofta berättar de anekdoter ur sina liv. Ofta skrattar de. Ibland gråter de. Och allt inför tv-kameran så att vi, kreti och pleti ute i stugorna, ska få något som smakar äkthet, närhet och förtrolighet.
Ni kanske tycker att jag är lite raljant. Men jag gillar faktiskt att titta på de här programmen, oftast. Det finns ju stunder av magi, som när Laleh tolkar E-type eller när det blir ett fint möte mellan Eskil Erlandsson och Carolina Gynning. Då är formatet som bäst. Men ändå. Det är något med de här programmen, detta kamerans sökande efter tårar och rörelse, denna känsla av att tjuvlyssna.
Jag tror jag vet vad det är som skaver. Det är en känsla av konsumtion. När den svenska medelklassen har inrett sina hus, förköpt sig på möbler, stenlagt sina garageuppfarter, fyllt sina bokhyllor, skaffat sig vinkällare, slipat sina Global-knivar, överhopat barnen med iPads och inlines och utlandsresor så ja, behövs det något mer. Någon slags substans. Något intressant. Som man kan konsumera, dra i sig som en dubbel espresso. Där kommer kändisarnas suveränt ihopklippta äkthet och glansögda öppenhet väl till pass.
Men varken Magnus Uggla eller Lena Endre bryr sig ju ett skvatt om dig och mig. De vet ju inte ens vilka vi är. Och någonstans där, i den läckra inramningen med levande ljus, havsvågor och vinglas, blir förtroligheten urvattnad. Devalverad. Är inte förtrolighet något som uppnås i en relation? Som skapas för att man finns där för varandra? Som gör att vissa saker bara kan sägas till just den nära personen och ingen annan?
Ändå sväljer vi det, girigt. För att vi så gärna vill ha. Inte bara en snygg inramning, som vi kan köpa. Utan riktig substans, riktiga levande tankar att dela och närhet och gärna några sköna anekdoter också.
Som tur är finns det ju, inom räckhåll och alldeles gratis. Man får jobba lite för det, men det går att genomföra ett Pluras kök i verkligheten med helt vanliga kompisar (bara någon av dem kan spela gitarr). Det går att ha ett Sommarpratarna med grannarna, om man bara vågar komma lite under ytan.
Jag önskar mig själv och er alla en vacker påsk, full av nära samtal. Och riktig förtrolighet.
Medieutvecklare inom NTM-koncernen, där Corren ingår. Skriver mediekrönika en gång i månaden. Kontakt: anna.lindberg@ntm.eu